Månen är så välbekant att den nästan ingår i vårt mentala möblemang.
Gubben i månen har följt oss sedan barndomen. Samma konturer, samma mörka fläckar. Vi har läst in berättelser, känslor och symboler i dess yta.
Månen har varit gudinna, kalender, kompass och poesi.
Och ändå ser vi bara ena sidan av den. Alltid.
Den andra halvan, lika stor och lika verklig, var dold för mänskliga ögon under hela vår arts historia. Det är därför uttrycket månens mörka sida har fått så stark symbolisk kraft. Inte för att den sidan saknar solljus, utan för att den länge stod för det okända.
Pink Floyd gjorde den till en odödlig bild av vårt eget inre mörker på sin platta Dark Side of the Moon, en av musikhistoriens mest sålda skivor.
Men när den riktiga bortre sidan till sist visade sig, visade det sig också att metaforen inte var helt fel. Den är verkligen väldigt främmande.
Därför ser vi aldrig baksidan
Förklaringen till att vi bara ser ena sidan är att månen är tidvattenlåst.
Jordens och månens ömsesidiga gravitation har under miljarder år bromsat månens rotation, tills den nådde ett jämviktsläge.
Månen roterar fortfarande, men exakt så mycket att samma ansikte alltid är vänt mot jorden.
Det här är inget märkligt undantag. Tvärtom är tidvattenlåsning vanlig i solsystemet. Jupiters och Saturnus stora månar beter sig på samma sätt, och många exoplaneter tros vara helt tidvattenlåsta, med evig dag på ena sidan och ständig natt på den andra.
I vår egen månes fall har det inneburit två saker: att halva månen länge förblev okänd, och att de två sidorna utvecklades olika.
När Luna 3 avslöjade sanningen
Det var först i oktober 1959 som Sovjetunionens sond Luna 3 skickade hem de första bilderna av månens bortre sida. De var suddiga och lågupplösta, men budskapet gick fram: det här var inte samma måne som den vi ser från jorden.
Närsidan domineras av mörka basaltiska slätter, de så kallade maria eller haven. De är i själva verket stelnad lava.
Bortsidan saknar nästan helt sådana slätter. I stället är den tätt packad med kratrar. Landskapet ser äldre, råare och mer ursprungligt ut.
Ett arkiv från solsystemets våldsamma barndom
Den bortre sidan är som en fossiliserad karta över solsystemets tidiga historia.
För ungefär fyra miljarder år sedan svepte en våg av asteroider och kometliknande kroppar genom de inre delarna av solsystemet. Jorden, Mars, Merkurius och månen träffades gång på gång i det som brukar kallas det sena tunga bombardemanget.
På jorden har nästan alla spår av den tiden suddats ut av erosion genom väder, vatten och jordskorpans rörelser. Men månen saknar atmosfär, hav och rörlig jordskorpa. Därför ligger ärren kvar. Varje krater är ett bevarat minne av ett våldsamt nedslag.
Att närsidan ändå ser slätare ut beror sannolikt på att dess skorpa var tunnare, på grund av exponering mot den unga, hett glödande jorden.
När stora nedslag öppnade sprickor kunde magma tränga upp och fylla igen kratrarna. Månen skrev bokstavligen över sin egen historia på den sida som vetter mot jorden.
South Pole-Aitken: Ett sår som kan avslöja månens inre
Vid månens sydpol ligger South Pole-Aitken-bassängen, en av de största och äldsta nedslagskratrarna i solsystemet. Den är omkring 2 500 kilometer bred och 13 kilometer djup. Nedslaget som skapade den måste ha varit ofattbart våldsamt.
I dag vet forskarna att något mycket massivt ligger begravt djupt under bassängen. Mätningar av månens gravitation tyder på en metallrik klump, troligen resterna av den asteroid som en gång slog ner där. Samtidigt kan själva nedslaget ha blottat material från månens mantel.
Det gör området oerhört intressant för forskarna.
Is, solljus och radiotystnad
Månens sydpol är också intressant av mer praktiska skäl. I uråldriga kratrar som aldrig nås av solljus finns det vattenis, bevarad i djupfryst mörker i miljarder år.
Den isen kan i framtiden bli dricksvatten, syre och raketbränsle.
Samtidigt finns bergssluttningar i samma område som nästan alltid ligger i solljus. Där skulle solpaneler kunna ge en framtida månbas energi.
Och den bortre sidan har ännu en unik tillgång: radiotystnad.
Månen blockerar jordens ständiga brus av radio, radar och telekommunikation. Därför är baksidan kanske den bästa platsen i det inre solsystemet för framtida radioteleskop som ska lyssna efter universums svagaste signaler.
Därför kan baksidan bli nästa stora mål
Kinas Chang’e 4 blev 2019 först med att landa på månens bortre sida, i Von Kármán-kratern inne i South Pole–Aitken-bassängen. Många såg det som startskottet för ett nytt månrace.
Den här gången handlar det inte bara om prestige. USA:s Artemisprogram och Kinas egna månplaner handlar om varaktig närvaro: baser, infrastruktur och resurser.
Fokus har flyttats från symboliska flaggplanteringar till praktisk etablering.
Och även om de första stegen tas kring sydpolen snarare än långt ute på baksidan, är det svårt att undvika just den delen av månen.
För det är där de djupaste såren finns, där tystnaden finns och där några av de största möjligheterna väntar.
