Textus Receptus

Textus Receptus (Den mottagna texten) är en grekisk text av Nya Testamentet. Namnet har kommit att representera en grupp av texter som har sitt ursprung i den version av Nya testamentets text som Erasmus av Rotterdam (1466–1536) sammanställde och kunde trycka och ge ut i Basel 1516.

Det är den första publicerade grekiska texten till Nya testamentet sedan Gutenbergs tryckteknik slagit igenom. Texten bygger på ett fåtal, troligen bara sju, senmedeltida handskrifter. I praktiken använde han dock bara två eller tre av dem och för Uppenbarelseboken hade han inte ens tillgång till ett komplett manuskript.

Allmänt

Titeln

Begreppet ”Textus Receptus” kom att tillskrivas textfamiljen långt senare. I förordet till en version av texten från 1633 tryckt av de nederländska förläggarna Bonaventure och Abraham Elzewir^(en) skriver Daniel Heinsius, professor vid universitetet i Leiden på latin motsvarande: "Då har du nu en text, accepterad av alla, där vi inte ser något förändrat eller korrumperat”.

Benämningen kom därefter att användas även om tidigare tryckta grekiska utgåvor inom samma texttradition, framför allt utgåvor av Erasmus, Stephanus och Beza. På engelska används vanligen beteckningen "Received Text" som motsvarighet till Textus Receptus. Beteckningen "Traditional Text" förekommer också, men används även i en vidare betydelse om den bysantinska texttradition som Textus Receptus till stor del är besläktad med.

Texten

Textus Receptus är inte en text, utan en familj av texter. Erasmus själv gjorde fem versioner (1516, 1519, 1522, 1527 och 1535). Efter honom tog andra vid. Som Simon de Colines 1534, Robert Estienne, även kallad Stephanus (1546, 1549, 1550, 1551), Theodor Beza (1565 x2, 1567, 1580, 1582, 1589, 1590, 1598 och 1604) och Elzevier-bröderna (1624, 1633, där termen står i förordet, 1641, 1679).

Till slut kom tre versioner utgivna av Frederick Henry Ambrose Scrivener^(en) (1813–1891). De gavs ut 1873, 1881 och 1894 (den sista efter hans död).

Vanligen säger man att det finns mellan 25 och 30 versioner av texten.

Den "sista" versionen

Scrivener arbetade med den grupp som med början 1870 reviderade King James-översättningen från 1611 och på uppdrag av Church of England tog fram det som kom att kallas The Revised Version 1881 (NT) och 1885 (GT).

Som en del i projektet kom man att försöka återskapa den version av den grekiska text som översättarna till engelska King James-översättningen använt sig av, eftersom dessa inte utgått från en specifik version av den grekiska texten utan istället blandat textval från flera olika källor.

King Jamesöversättarna utgick från Bishops' Bible^(en) (1568) som en grundläggande engelsk text som de reviderade, och använde sedan en kombination av bland annat Textus Receptus-utgåvor (som Beza, Stephanus och Erasmus), latinska texter (Vulgata och Erasmus), den complutensiska polyglotten och tidigare engelska översättningar som Tyndale och Coverdale. KJV-översättarna följde således inte en enda tryckt grekisk utgåva på samtliga ställen.

Man har katalogiserat 283 skillnader mellan Stephanus utgåva från 1550 och Scriveners text och omkring 190 mellan Bezas text och Scriveners.

Scrivener använde Bezas utgåva från 1598 som huvudsaklig utgångspunkt och jämförde den med andra tryckta utgåvor av Textus Receptus för att identifiera de grekiska läsarter som bäst motsvarade de val som gjorts av översättarna av King James Version. Resultatet blev The New Testament in the Original Greek according to the Text followed in the Authorised Version. Verket utgavs första gången 1881 och utkom därefter i flera upplagor och omtryck, däribland utgåvan från 1894..

Scriveners text är således inte en avskrift av en enskild grekisk handskrift och inte heller identisk med någon av de tidigare tryckta utgåvorna av Stephanus eller Beza. Den är en sammanställning inom den tryckta Textus Receptus-traditionen, avsedd att rekonstruera den grekiska text som bäst motsvarar King James Version. Scriveners utgåva har senare återutgivits och används som en standardiserad form av Textus Receptus i bland annat bibelöversättningar och textjämförelser.

Synen på Textus Receptus

Det finns idag (2026) en rörelse som menar att Textus Receptus ska ses som den bästa versionen av den grekiska grundtexten av Nya testamentet. Oftast är det då Scriveners text från 1894 man hänvisar till. Av vissa anses den till och med vara en exakt kopia av det som de nytestamentliga författarna en gång skrev. Till exempel skriver Trinitarian Bible Society: ”Vi kan vara säkra på att Guds ord som det återges i Textus Receptus Nya testamentet är en tillförlitlig representation av den text som ursprungligen gavs till oss… Gud fortsatte att bevara sitt Nya Testamente genom att vägleda sitt folk att använda en text som, även om den är i tryckt form, ändå är Guds heliga Ord i evighet”.

Textus Receptus används fortfarande som grundtext inom vissa kyrkliga och konfessionella sammanhang och för vissa moderna bibelöversättningar. Förespråkare framhåller bland annat dess historiska anknytning till den bysantinska texttraditionen, dess betydelse för reformationstidens bibelöversättningar och, i vissa fall, en teologisk uppfattning om den bibliska textens bevarande genom kyrkans historia.

En närbesläktad men inte identisk ståndpunkt är så kallad bysantinsk prioritet eller majoritetstextsyn, företrädd bland andra av Zane C. Hodges, Arthur L. Farstad och Maurice A. Robinson. Dessa forskare förespråkar den bysantinska texttraditionen utifrån textkritiska och transmissionshistoriska argument men följer inte Textus Receptus på de ställen där denna avviker från den bysantinska majoritetstexten.

Synen på Textus Receptus varierar mellan olika forskare, kyrkor och bibelöversättare. Inom modern nytestamentlig textkritik används vanligen eklektiska kritiska utgåvor, såsom Nestle-Aland och United Bible Societies grekiska Nya testamente. Dessa utgåvor bygger på en textkritisk bedömning av grekiska handskrifter, tidiga översättningar och citat hos kyrkofäderna. I den metodik som präglade utgåvorna tillmättes de olika handskrifterna inte samma textkritiska värde. Tidiga och icke-bysantinska textvittnen gavs generellt större vikt vid rekonstruktionen av den äldsta uppnåeliga texten, medan läsningar som endast stöddes av den senare bysantinska texttraditionen inom denna metod vanligtvis ansågs ha liten eller ingen betydelse för rekonstruktionen av den ursprungliga texten.

Diskussionen mellan dessa olika textkritiska synsätt gäller därför inte enbart enskilda textvarianter utan även frågor om handskrifternas inbördes relationer, textens överleverans och vilka principer som bör användas vid rekonstruktionen av Nya testamentets tidigaste möjliga text.

Textus Receptus och Majoritetstexten

Vid sidan av Textus Receptus och den kritiska texten finns det också en text som kallas Majoritetstexten^(en). Texten är för det mesta just som det låter. Man har tittat på alla tillgängliga handskrifter och väljer de formuleringar som majoriteten av dem stöder.

Textus Receptus blandas ibland samman med majoritetstexten. De är dock inte identiska texter, även om båda är nära förbundna med den bysantinska texttraditionen. Textus Receptus bygger till övervägande del på bysantinska handskrifter, medan moderna utgåvor av majoritetstexten, såsom Hodges–Farstad och Robinson–Pierpont, har sammanställts utifrån ett betydligt större antal handskrifter inom den bysantinska texttraditionen.

Textus Receptus står nära den bysantinska majoritetstexten men är inte identisk med den. Daniel B. Wallace har räknat 1 838 skillnader mellan Textus Receptus och Hodges–Farstads utgåva av majoritetstexten. Michael D. Marlowes sammanställning anger 1 005 skillnader som är av sådan art att de kan komma till uttryck i en översättning. De flesta av skillnaderna mellan Textus Receptus och majoritetstexten små och obetydliga enligt Marlowe, men det finns även mer betydande textvarianter. Till exempel saknas Comma Johanneum (1 Joh. 5:7–8) och Apg. 8:37 i Hodges–Farstads och Robinson–Pierponts majoritetstexter, medan båda finns i Textus Receptus.

Majoritetstexten står emellertid betydligt närmare Textus Receptus än den kritiska texten. Wallace räknade 6 577 skillnader mellan Hodges–Farstads majoritetstext och UBS3/NA26, jämfört med 1 838 skillnader mellan majoritetstexten och Textus Receptus.

Textus Receptus' betydelse

Historiskt sett har Textus Receptus haft avgörande betydelse inte minst för reformationen. ”Reformationens framgång och djupa påverkan, liksom dess följdverkningar i historien, skulle vara otänkbara utan denna nya andliga och intellektuella grund i Nya testamentets text." Trots det begränsade grekiska handskriftsunderlag som stod till Erasmus förfogande har hans text bedömts som förhållandevis god. Teologen Ingemar Furberg skriver ”Att Erasmus endast hade tillgång till mycket sena handskrifter hindrade inte att Erasmus utgåva ger en rätt god text”. Senare utgåvor inom Textus Receptus-traditionen utgjorde den huvudsakliga grekiska textgrunden för ett stort antal bibelöversättningar. Till dessa hör bland annat den engelska King James Version, den spanska Reina-Valera, den tjeckiska Kralicebibeln och den nederländska Statenvertaling. Även andra översättningar och senare revisioner, däribland portugisiska Almeida-utgåvor och den ryska synodalbibeln, har i olika grad byggt på eller påverkats av Textus Receptus. Textus Receptus kom därigenom att få stor betydelse för den protestantiska bibeltraditionen i ett flertal europeiska länder.

Några kända problem med Textus Receptus

Även om Textus Receptus angetts som "en rätt god text" finns det en rad problem med Erasmus text.

Textus Receptus har stöd även från äldre grekiska handskrifter

Textus Receptus bygger i huvudsak på ett fåtal sena grekiska handskrifter som Erasmus i Basel hade tillgång till i början på 1500-talet.(19) Alla de handskrifter han hade tillgång till var senbysantinska så kallade minuskelhandskrifter [En minuskelhandskrift är ett manuskript där den grekiska texten är skriven med små, sammanhängande bokstäver (minuskler) i ett kursivt stilformat, vilket var det vanliga sättet att skriva grekiska från 800-talet och framåt]. De är alla från 1000-talet eller senare, någon så sent som 1400-talet. Texten i dessa tillhörde till stor del den bysantinska texttraditionen. Erasmus använde dock inte samtliga handskrifter på samma sätt eller i samma omfattning, och på vissa ställen följde han andra läsningar.

Det begränsade och relativt sena handskriftsunderlaget för Erasmus första utgåva innebär emellertid inte att alla läsningar som kom att ingå i Textus Receptus är av sent ursprung. Senare forskning och ett betydligt större tillgängligt handskriftsmaterial har visat att många läsningar som återfinns i den bysantinska texttraditionen och Textus Receptus också förekommer i betydligt äldre grekiska handskrifter. Enskilda läsningar kan dessutom ha stöd i tidiga översättningar, såsom gammallatinska och syriska textvittnen, och i citat hos tidiga kyrkofäder. Åldern på den handskrift som Erasmus använde är därför inte i sig tillräcklig för att avgöra åldern på en enskild läsning.

Textus Receptus är inte heller identisk med Erasmus första utgåva. Den text som senare kom att benämnas Textus Receptus utvecklades genom ett flertal tryckta utgåvor under 1500- och 1600-talen, bland annat av Erasmus, Stephanus, Beza och Elzevir.

Textus Receptus inkluderar sena tillägg till texten

Textus Receptus innehåller den så kallade Comma Johanneum i 1 Joh. 5:7–8, med orden om de tre himmelska vittnena: ”Fadern, Ordet och den Helige Ande, och dessa tre är ett”. Den längre läsningen saknas i de tidiga bevarade grekiska handskrifterna och förekommer endast i ett fåtal sena grekiska handskrifter, i flera fall som senare tillägg i marginalen. Den finns inte heller i den grekiska majoritetstexten. Av denna anledning betraktar den stora majoriteten av moderna textkritiker den längre läsningen som sekundär.

Textens historia är emellertid äldre än de sena grekiska handskrifterna. Den längre läsningen är belagd i den latinska kristna traditionen under senantiken. Priscillianus eller någon i hans närmaste krets citerar omkring år 380 uttryckligen en form av texten med Fadern, Ordet och den Helige Ande som de tre vittnena. Redan omkring år 250 skriver Cyprianus av Kartago med hänvisning till Fadern, Sonen och den Helige Ande: ”och dessa tre är ett”. Den längre läsarten finns även i latinska handskrifter från 600-talet och kom senare att få en omfattande spridning inom den latinska handskriftstraditionen.

Erasmus tog inte med Comma Johanneum i sina två första utgåvor av det grekiska Nya testamentet från 1516 och 1519, eftersom han inte hade funnit den i de grekiska handskrifter som stod till hans förfogande. Utelämnandet blev föremål för kritik, bland annat från katolska teologer. Sedan Erasmus fått kännedom om en grekisk handskrift som innehöll den längre läsningen, Codex Montfortianus (minuskel 61), inkluderade han den i sin tredje utgåva 1522. Därifrån kom läsningen att ingå i senare utgåvor av Textus Receptus och i översättningar som bygger på denna texttradition, bland annat King James Version.

Den tidigare ofta återgivna berättelsen att Erasmus uttryckligen lovade att införa Comma Johanneum om en enda grekisk handskrift kunde uppvisas har ifrågasatts i modern forskning, eftersom något säkert belägg för ett sådant löfte inte har kunnat påvisas. Påståendet att Codex Montfortianus framställdes särskilt för att tvinga Erasmus att uppfylla detta påstådda löfte är därför också omdiskuterat. Frasen finns inte med i de första svenska utgåvorna av NT 1526 och hela Bibeln 1541.

Textus Receptus saknar ibland betydelsebärande uttryck

På vissa ställen skiljer sig Textus Receptus från moderna kritiska utgåvor genom ord eller uttryck som kan få betydelse för hur en vers översätts eller tolkas teologiskt. Skillnaderna går dock inte konsekvent i en och samma teologiska riktning.

Ett exempel är Upp. 1:8. Textus Receptus har här ”säger Herren”, medan moderna kritiska utgåvor såsom Nestle-Aland har ”säger Herren Gud”. Det senare har ett starkt grekiskt handskriftsstöd. Äldre och mer tillförlitliga handskrifter innehåller uttrycket “Herren Gud”, medan Textus Receptus enbart har ordet “Herren”. De handskrifter Erasmus hade till sitt förfogande i Basel innehöll alla orden ”Herren Gud” och det är uppenbart att avsaknaden av ”Gud” i Erasmus text beror på ett slarvfel, inte minst för att han har kvar ordet ”Gud” i den parallella latinska texten. Något stöd i de existerande handskrifterna för att utesluta den gudomliga referensen finns inte.. Textus Receptus fortsätter emellertid i samma vers med benämningen ”den Allsmäktige”, varför skillnaden inte i sig kan användas som belägg för att Textus Receptus generellt nedtonar Jesu eller Guds gudomlighet. Identiteten på talaren i Upp. 1:8 har dessutom diskuterats exegetiskt. Det finns även textvarianter där förhållandet är det omvända. I 1 Tim. 3:16 har Textus Receptus och den bysantinska majoritetstexten exempelvis ”Gud” i uttrycket ”Gud blev uppenbarad i köttet”, medan moderna kritiska utgåvor har ”han som”. Enskilda textvarianter kan därför ha teologiska konsekvenser för formuleringen av en viss vers, men de utgör inte i sig belägg för att någon av texttraditionerna systematiskt försöker förstärka eller försvaga läran om Jesu gudomlighet.

Textus Receptus innehåller kända felaktiga rekonstruktioner

Erasmus hade vid sin första utgåva ingen komplett grekisk text av Uppenbarelseboken. Det grekiska dokumentet Erasmus använde, Codex Reuchlinianus, saknade de sista sex verserna i Upp 22. Så han översatte dessa verser från den latinska Vulgata tillbaka till grekiska. Det ledde till ord och ordformer som inte finns i någon enda känd grekisk handskrift. Flera forskare konstaterar att Erasmus gjorde ett stort antal avvikelser från den bevarade grekiska handskriftstraditionen i dessa sex verser. Uppgiften om det exakta antalet kan variera beroende på hur man räknar (småord, ordningsfel, nyanser i kasus etc.), men siffran “17 felöversättningar” är en ofta citerad uppskattning. Senare textforskning visar att Erasmus text inte mekaniskt följer den latinska Vulgata på varje punkt, vilket tyder på att även annat material kan ha spelat roll vid rekonstruktionen. Ett av de mest uppmärksammade finns i Upp 22:19. Textus Receptus skriver ”...ska Gud ta bort hans del från livets bok...” (βιβλίον τῆς ζωῆς) (Reformationsbibeln) medan alla de grekiska handskrifterna istället har ”...hans del i livets träd” (ξύλου τῆς ζωῆς) (Bibel 2000). Läsningen ”livets bok” har däremot en lång historia inom den latinska texttraditionen. Den överväldigande grekiska handskriftstraditionen stödjer formuleringen ”livets träd” i Upp 22:19.

Textus Receptus och svenska bibelöversättningar

Textus Receptus har haft betydelse för svenska Bibelöversättningar även om genomslaget inte varit primärt. Det är svårt att i detalj beskriva vad som låg bakom de tidiga svenska översättningarna då det historiska underlaget är bristfälligt.

Sverige fick sin första (bevarade) översättning av Nya testamentet 1526. Vi vet att texten inte översattes från en grekisk grundtext. Man framhåller istället att översättarna främst hade två källor, Erasmus latinska översättning från 1522 och Luthers tyska översättning också från 1522. Det är osäkert hur väl översättarna, troligen Olaus Petri och Laurentius Andreae, behärskade grekiska ”Den grekiska texten fanns tillgänglig i Erasmus edition och har väl rådfrågats i den mån som översättarna kunde handskas med den”. ”Endast på arton ställen” kan ett direkt beroende av det grekiska originalet påvisas.

I helbibeln från 1544 revideras Nya testamentet. Översättningen utgår från NT 1526 men ansluter sig nu närmare till Luthers översättning, särskilt hans version från 1534 ”men något bruk av den grekiska grundtexten märks inte”.

Med andra ord. Den tidiga svenska översättningen av Nya testamentet var en översättning av andra översättningar. Dessa översättningar i sin tur kunde vara baserade på Textus Receptus, men både för att kunskap om grekiskan var bristfällig och för den starka ställningen Luthers arbete fått blev grekiskan sekundär. Och så kom det att förbli under lång tid.

Flera andra officiella utgåvor gavs ut under de kommande århundradena. Försök gjordes att få till en översättning som tog större hänsyn till grundtexten, men dessa förslag mötte av motstånd oftast från prästerskapet. Gustav II Adolfs bibel kom ut 1618 men där ”själva texten var densamma som i bibeln 1541” (40). Den följdes 1703 av Karl XII:s bibel. Språket moderniserades men var i allt väsentligt en nyutgåva av Gustav Adolfsbibeln från 1618, alltså fortfarande inte översatt från den grekiska texten. I Karl XI direktiv finns inga instruktioner om att söka sig närmare grundtexten ”Någon särskild hänsyn till originalet skulle man inte ta”.

Den första svenska översättningen av Nya testamentet direkt från den grekiska texten gjordes av Samuel Ödmann (1750–1829), professor i Uppsala, och publicerades så sent som 1816. Översättningen fick aldrig någon officiell status.  

Samtidigt arbetade det som kom att kallas för den ”långa kommissionen”, tillsatt av Gustav III 1773 för att ta fram en ny svensk Bibelöversättning. Deras slutresultat kom att presenteras först 1917, efter 144 år. Nu fanns det tydliga riktlinjer. ”Nu skulle det inte längre behöva sägas att den svenska bibeln... saknade fastare förankring i originaltexten”. Istället slogs det fast ”att vid varje bok... stadga grundtextens rätta läsning”.

Arbetet drog ut på tiden och under senare delen 1800-talets kom flera provöversättningar allt mer att påverkas av den framväxande textkritiska forskningen som ifrågasatte Textus Receptus ställning. Provöversättningar som kommissionen lade fram 1853 och 1861 förutsatte fortfarande Textus Receptus. ”Men med provöversättningen 1873 inträdde en grundläggande förändring. Nya textkritiska metoder kom till användning”. Det uppstod en kamp inom kommissionen och i provöversättningarna 1877 och 1882 var Textus Receptus tillbaka som utgångspunkt. Bara för att överröstas på flera ställen i 1883 års normalupplaga.

När till slut 1917 års översättning publicerades hade Textus Receptus helt övergivits och sedan dess har ingen svensk översättning av Nya testamentet baserats på versionen med rötter från Erasmus text, innan Reformationsbibelsällskapet började sitt arbete. Deras första utgåva av Nya Testamentet, inledningsvis kallad en revision av Karl XII:s bibel, kom ut 2003.

Idag (2026) finns två svenska versioner av Nya testamentet baserade på Textus Receptus. Dels utgåvan från svenska Reformationsbibelsällskapet 2026, den så kallade ”Reformationsbibeln” och dels ”King James på svenska”, en översättning av den engelska King James-översättningen gjord av Patrik Firat, en översättning som alltså inte går tillbaka till grundtexten utan översatts från en engelsk text byggd på Textus Receptus.

Referenser

Källor

• Metzger, Bruce Manning.; Ehrman Bart D. (2005) (på engelska). The text of the New Testament: its transmission, corruption, and restoration (4. ed.). New York: Oxford University Press. Libris 10013639. ISBN 0195166671 
• Riesenfeld, Harald (1991). Den svenska bibeln: ett 450-årsjubileum / avsnitt ”Grundtexten som underlag för de svenska översättningarna” av Harald Riesenfeld. Skrifter / utgivna av Samfundet Pro fide et christianismo, 0349-4896 ; 13. Stockholm: Proprius. Libris 7605172. ISBN 9171187200 
• Olsson, Birger (2001). Från Birgitta till Bibel 2000: den svenska bibelns historia. Stockholm: Verbum. Libris 8358218. ISBN 9152627969