Hoppa till innehållet

From Elvis in Memphis

Från Wikipedia

Den här artikeln är nominerad till att bli en utmärkt eller bra artikel. Vad tycker du? Gör din röst hörd!

From Elvis in Memphis
From Elvis in Memphis text.png
Studioalbum av Elvis Presley
UtgivningUSA, 2 juni 1969
Inspelat13–24 januari, 17–22 februari 1969, American Sound (Memphis)
GenreRock, soul, country, blues
Längd36:19
Språkengelska
SkivbolagRCA Victor
ProducentChips Moman, Felton Jarvis
LjudteknikerAl Pachucki, Roy Shockley
Elvis Presley-kronologi
Elvis (NBC TV Special)
(1968) 		From Elvis in Memphis
(1969) 		From Memphis to Vegas/From Vegas to Memphis
(1969)
Singlar från From Elvis in Memphis

From Elvis in Memphis är ett studioalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 35:e album och det utgavs av RCA Victor i stereo (LSP 4155) den 2 juni 1969.[1] Det var – borträknat gospelalbumet How Great Thou Art (1967) – hans första rena studioalbum på sju år, sedan Pot Luck (1962). Inspelningarna ägde rum i Memphis på American Sound Studio under januari och februari 1969 och resulterade i två album – förutom From Elvis in Memphis även Back in Memphis. Det var första gången som Elvis Presley spelade in i sin hemstad sedan övergången till skivbolaget RCA 1955.

Albumet kan ses som något av ett comeback-album, inspelat kort efter att Elvis Presleys karriär fått ny fart genom musikshowen – senare kallad 68 Comeback Special – som sändes på amerikansk tv i december 1968.[2] Det markerade en nystart i hans karriär efter många år som nästan uteslutande ägnats åt filminspelningar och utgivningar av soundtrackalbum.

Albumet fick goda recensioner vid utgivningen och har i efterhand hyllats som ett av Elvis Presleys bästa.[3][4] Det rankades av tidskriften Rolling Stone år 2003 som nummer 190 på listan över de 500 bästa albumen genom alla tider.[5] Det har setts som ett album utan några egentligen svaga låtar, och utgörs av en blandning av pop, rock, soul, country och blues. Med på albumet finns också "In the Ghetto", som tillsammans med "Any Day Now" gavs ut på singel och nådde tredje plats i USA på Billboard Hot 100,[6] första plats på konkurrerande Cashbox-listan,[7] och blev en internationell framgång. Vid samma tillfälle spelades också "Suspicious Minds", "Don't Cry Daddy" och "Kentucky Rain" in, vilka utkom på singel efter "In the Ghetto" och nådde första, sjätte respektive sextonde plats på Billboards singellista.[8]

I USA nådde From Elvis in Memphis plats 13 på Billboards albumlista,[9][10] och plats 9 på Cashbox albumlista.[11] I Storbritannien placerade sig albumet på förstaplatsen på UK Albums Chart.[12] Albumet certifierades guld av Recording Industry Association of America (RIAA) i januari 1970 för en försäljning i USA av 500 000 exemplar.[13]

Bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Elvis NBC-TV-special – senare känd som '68 Comeback Special – sändes i USA den 3 december 1968.[2][14] Programmet gav inledningsvis bara en blygsam skjuts åt Elvis Presleys skivförsäljning,[15] även om han med singeln "If I Can Dream" nådde högre på listorna än på flera år.[2][6] Däremot innebar TV-exponeringen en nystart som återupprättade hans plats som en ledande kraft inom amerikansk musik och kultur.[15][16] Detta behövde följas upp och förstärkas,[15][17] vilket kom att ske på två plan.[18]

Elvis Presleys manager, Tom Parker, 1969.

Elvis Presleys manager, Tom Parker, hade slutit avtal med International Hotel i Las Vegas om att Elvis efter många års bortovaro från livescenen skulle framträda där med premiär den 31 juli 1969.[19][20] Elvis behövde också spela in nytt material – och rätt sorts material – till ett album och några singlar.[15][19][21] Detta måste ske innan han reste till Hollywood för att i mars spela in sin sista kontrakterade spelfilm, Change of Habit.[22] Inspelningarna kom denna gång inte, som brukligt, att ske i RCA:s studio i Nashville,[15] utan i stället i American Sound Studio i Memphis[2][19] – första gången som Elvis spelade in i sin hemstad sedan han lämnat Sun Records 1955.[21][23][24]

I början av januari 1969[21][25][24][26] åkte producenten Felton Jarvis från Nashville till Graceland i Memphis för att diskutera med Elvis och planera för det nya årets kontraktsenliga inspelning, schemalagd till Nashville senare under månaden[15][24][25][27] och tänkt att producera ett nytt album och två singlar åt RCA.[27] Några från Elvis innersta krets var också på plats, däribland Marty Lacker och George Klein, och gemensamt övertygade de Elvis om att denna gång spela in i Memphis i Chips Momans American Sound Studio.[15][25]

Chips Moman (sittande) och studiomusikerna The Memphis Boys från American Sound Studio.[28] Stående från vänster: Mike Leech (bas), Gene Chrisman (trummor), Reggie Young (gitarr), Bobby Emmons (orgel), Bobby Wood (piano). Bilden togs år 2009 i samband med att de erhöll en utmärkelse för tillkomsten av Elvis Presleys Billboard-etta "Suspicious Minds".[29][8]

Chips Moman grundade American Sound och satte samman ett husband bestående av några av de mest eftertraktade studiomusikerna i Memphis.[30] Det var en liten studio i ett nedgånget område i södra Memphis,[27][21] som under de senaste arton månaderna hade producerat en mängd hitlåtar[27] av artister som The Box Tops, Dionne Warwick, Wilson Pickett, Dusty Springfield,[31][32][23][19] Neil Diamond och B. J. Thomas.[30] Uppgifterna om antalet hitlåtar som spelades in i American Sound Studio under denna period varierar mellan olika källor – från ett sextiotal[27] till över 160 under knappt två år[25][24] – men samstämmigt framhålls att studion hade en anmärkningsvärt hög träffsäkerhet på listorna under slutet av 1960-talet.[33][34][31][19]

Marty Lacker hade nyligen börjat arbeta som produktionsassistent vid American Sound,[27][35][25] medan George Klein var en populär diskjockey i Memphis[26] som hade startat ett litet skivbolag och hade kontakter med Chips Moman.[27] De hade båda goda relationer med honom, och det hade också Red West,[15] som nu tillbringade tid på Graceland och som länge haft kontakt med Moman både som låtskrivare och som tillfällig inspelningsartist.[27][25][24][19]

Eftersom Lacker visste att American Sound vid denna tid var den hetaste inspelningsplatsen i Memphis, föreslog han att de skulle glömma Nashville och prova något nytt.[35][15][21][26][24] Klein understödde Lacker[27] och man argumenterade för att de gjorde fantastiska inspelningar där[36] som kunde ge Elvis ett nytt fräscht sound.[25] Chips Moman hade också några utmärkta låtskrivare[27] och så var det bekvämt eftersom det låg så nära Graceland.[36][27] Elvis lät sig övertygas,[35][31][37] och producenten Felton Jarvis stod som alltid på hans sida.[27] Förutsättningen var dock att Moman och RCA kunde komma överens,[15] och att Moman kunde ta emot dem med kort varsel.[36] Lacker kontaktade Moman, som för att kunna ta emot Elvis tvingades boka om ett antal planerade sessioner, däribland en med Neil Diamond.[38][27][39] Klein menade dock att det var han som kontaktade Moman, och kanske gjorde de det båda två.[36]

Albumet, inspelningssessionerna och musikerna

[redigera | redigera wikitext]
Reggie Young (2010), gitarrist i The Memphis Boys.[32][40]

En tiodagarssession upprättades med start den 13 januari 1969.[27] Det var denna typ av oförutsedda och oplanerade händelser som Tom Parker hade försökt skydda sig – och sina intressen – mot.[27] Inspelningarna var heller inte konfliktfria, eftersom både RCA och Parker satte upp hinder och restriktioner kring förlagsrättigheterna, något som Moman kraftigt motsatte sig.[37] I likhet med Steve Binder före honom kunde Chips Moman bidra till att utveckla Elvis talanger,[30] och han var också – liksom Binder – inte villig att följa Parkers regler. Elvis skulle delvis som en följd av detta aldrig mer komma att arbeta med Moman.[41] Felton Jarvis såg positivt på inspelningssessionen, som han trodde skulle vara bra för Elvis.[24] Han ansåg sig vara bra på att samarbeta och trodde sig kunna producera också i Memphis, särskilt om han fick ta med sig sin ljudtekniker Al Pachucki.[27] Chips Moman kom dock att leda inspelningarna.[27][21]

Kärntruppen av studiomusiker på American Sound Studio, som formade rytmsektionen, bestod av Bobby Emmons och Bobby Wood på klaviatur, Reggie Young på gitarr, Gene Chrisman på trummor samt Tommy Cogbill och Mike Leech på bas.[33][25][32] De fick senare namnet The Memphis Boys.[40][30] De hade tagit intryck av vad svarta musiker gjorde[42] och spelade i en stil inom rhythm and blues som kombinerade element från både den svarta och den vita traditionen i det som kom att kallas soul.[15] De förknippades med "the Memphis Sound", en genre som konkurrerade med "Motown-soundet" från Detroit.[43][44] Betoningen i bandet låg på bas och pianoburna gospelackord,[21] men deras stil hade även tydliga countryinslag, och de spelade, utöver soul, också rock och pop.[42] Musikerna hade dessutom större frihet än normalt och kunde utan någon större tidspress utarbeta egna arrangemang och bakgrunder.[40] Utöver The Memphis Boys kallades vid behov John Hughey in för att spela steelgitarr och Ed Kollis för att spela munspel.[44] Även Ronnie Milsap deltog på vissa spår på piano och stämsång.[45]

Ronnie Milsap, som på vissa spår deltog på piano och stämsång.[45]

De tio inbokade dagarna blev dock färre – endast den 13–16 januari och 20–23 januari[40] – eftersom man tvingades göra ett uppehåll till följd av att Elvis hade drabbats av en förkylning som övergick i laryngit.[46] De två januariveckorna resulterade ändå i nitton färdiga masterinspelningar. Eftersom man hade mer som man ville spela in, återvände Elvis till studion för sex dagar till[46][47] den 17–22 februari,[40] vilket gav ytterligare tretton masterinspelningar.[48] Sammanlagt spelades alltså 32 mastrar in (borträknat jammet "It's My Way (of Loving You)" / "This Time" / "I Can't Stop Loving You", vilket utkom först 1993[a]) – den mest produktiva studiosessionen i Elvis karriär dittills.[46][25][22]

Låtarna gavs ut på två album, From Elvis in Memphis och uppföljaren Back in Memphis. Sessionen resulterade också i fyra framgångsrika singlar – "In the Ghetto", "Suspicious Minds", "Don't Cry Daddy" och "Kentucky Rain" (placeringarna #3,[6] #1, #6 och #16 på Billboards singellista[8]).[37][46] Inspelningarna var de sista som gav Elvis en serie av topp 10-hitlåtar.[33] De resterande låtarna från sessionen släpptes på andra album under de följande åren.[46]

När låtarna till det första albumet skulle väljas ut var det Chips Moman som gjorde urvalet. Han valde tolv låtar som han ansåg vara de mest samtida inspelningarna. "Suspicious Minds", "Kentucky Rain" och "Don't Cry Daddy" sparades dock till singelutgivning framöver. En av de låtar som Moman hade tagit med var "Mama Liked the Roses", som han, i likhet med "Suspicious Minds", ägde rättigheterna till. Men till följd av bråket om upphovsrättigheter togs den bort från albumet och ersattes med "Power of My Love".[49]

From Elvis in Memphis är i hög grad ett comebackalbum, där Elvis återigen försökte skapa musik som väckte intresse.[50] Albumet, liksom singeln "In the Ghetto", släpptes till goda recensioner och båda belönades med guldskivor.[3]

Komposition, stil och texter

[redigera | redigera wikitext]
Elvis Presley (höger) och hans manager överste Tom Parker vid filminspelningen av Change of Habit, någon månad efter inspelningarna på American Sound.

"Long Black Limousine", skriven av Vern Stovall och Bobby George,[51][52] inledde inspelningarna på American Sound Studio måndagen den 13 januari 1969.[53][2][25] Vern Stovalls egen version var den första som släpptes följt av en inspelning av Gordon Terry och därefter av flera andra countrysångare.[52][54] I sin ursprungliga form var det en ren countryballad, och ingen av versionerna blev någon större framgång på listorna.[52] År 1968 gav den afroamerikanske pop- och soulsångaren O. C. Smith ut en kraftigt omgjord version, där han sänkte tempot och ändrade ackordstrukturen.[55] Det var den versionen som Elvis baserade sin egen tolkning på.[2][55]

Låtens text är en melodramatisk berättelse om en kvinna som lämnar småstaden för storstaden i jakt på framgång, med löftet att en dag återvända rik i en fin bil – men som uppfyller sin dröm på ett tragiskt sätt genom att återvända hem i en "lång svart limousin" till sin egen begravning.[2][56][21][57] Låten har tolkats som profetisk i relation till Elvis egen begravning åtta år senare.[21][58][57]

Elvis omvandlade countryballaden till en soulbetonad version,[25] sjungen med stark inlevelse,[2] medveten om att han hade fått chansen att återta något av sin tidigare position.[57] Inspelningen har av flera bedömare beskrivits som en av Elvis mest känslomässigt laddade,[25] med en intensitet och en känsla av förlust och förtvivlan som har jämförts med "It Hurts Me" och "If I Can Dream".[56]

Vid inspelningen lämnade producenten Chips Moman åtta takter i mitten öppna för att senare fyllas med blås- och sångpålägg.[56] I slutet av den nionde tagningen, när musiken tonar ut, utbrister Elvis i skratt.[59] Tagningen valdes ändå till master, men misstaget rättades till genom ett nytt sångpålägg[60][61][62] som gjordes tidigt på morgonen den 22 januari.[63]

Dallas Frazier, som tillsammans med "Doodle" Owens skrivit både "Wearin' That Loved on Look" och "True Love Travels on a Gravel Road".[51][64]

"Wearin' That Loved On Look" var en nyskriven låt i en funk- och soulpräglad stil[56] av Nashvillelåtskrivarna Dallas Frazier och A. L. "Doodle" Owens.[51][65] Den förmedlades till Elvis av vännen Lamar Fike på musikförlaget Hill & Range.[66][67][68] Efter inspelningen av "This Is the Story" togs låten upp som dagens tredje och sista nummer vid tre på morgonen den första inspelningsdagen.[56][69]

Texten skildrar en man som återvänder hem efter en tid och finner att hans älskade har varit otrogen.[70][71] Han finner fyllda askfat och smutsiga golv, resterna efter en tre dagar lång fest.[65] Från det dramatiska introt till den lekfulla avslutningen integrerade låten flera stilar, som rock'n'roll, soul, funk,[2] gospel[69] och – som låtens författare Frazier själv beskrev den – rhythm and blues.[71][72] Låten var samtida till sin stil och passade Elvis,[2][56] som sjöng den i ett drivande tempo med tydliga soul- och gospelinslag.[56] Han backades upp av körsångare i gospelstil, piano, trummor och en pulserande basgång.[33][72] Elvis lade även in "shoop-shoop"-fraser i refrängen – en typ av vokalisering som var starkt förknippad med doo-wop och tjejgrupper.[69][73][74]

Elvis var kraftigt förkyld och kämpade med en halsinfektion[71][25] och hans röst höll på att ta slut.[56] Tagning 15 valdes till master,[56] men sångspåret ersattes helt med en ny inspelning den 24 januari.[75][76] Som öppningsspår på From Elvis in Memphis[2][33] kom låten att framstå som ett av de känslomässigt starkaste inslagen i Elvis senare repertoar.[25]

Hank Snow, som skrivit "I'm Movin' On" och haft en hit med låten 1950.[66][77][78]

"I'm Movin' On" spelades in som kvällens andra låt den 14 januari, efter att passet inletts med "You'll Think of Me".[79] Låten var Hank Snows countryblues-hit[80][81][66] från 1950,[77][78] och Elvis tog sig an den som ett jam i en enda tagning (förutom en nästan direkt avbruten tagning), där han med den röst han ännu hade kvar sjöng de textrader han kom ihåg.[81] Elvis omformade denna country & western-klassiker och gav den inslag av modern soul,[82][33] även om han till viss del baserade sin tolkning på The Box Tops version från 1968.[82] Under helgen byggde Reggie Young, Gene Chrisman och Bobby Emmons i Elvis frånvaro vidare på det nya arrangemanget tillsammans med blåssektionen Memphis Horns.[83] När Elvis återfått rösten spelade han den 22 januari[63] in ett nytt sångspår som ersatte den ursprungliga sången, med undantag för de 53 första sekunderna.[79]

Musikaliskt inleds "I'm Movin' On" med ett countryinfluerat gitarrlick av Reggie Young på akustisk gitarr, följt av ett drivande komp där Mike Leechs bas förankrar rytmen. En elektrisk lap steel-gitarr ger klanger i bakgrunden, medan Gene Chrismans trummor gradvis blir mer framträdande. Ytterligare instrument – Memphis Horns, kvinnliga körstämmor och ett honky-tonk-piano – tillkommer längre in i låten och bidrar till ett fylligare arrangemang.[84] Elvis framför sången i soulstil, med körarrangemang som ger den ett drag av gospel.[82][80] Resultatet blev en inspelning i takt med sin samtid.[33]

Glen Campbell (1967), vars inspelning av "Gentle on My Mind" belönades med en Grammy.[82][80]

"Gentle on My Mind" skrevs och spelades ursprungligen in 1967 av countrysångaren John Hartford.[85][62] Strax därefter spelade Glen Campbell in en cover som blev en hit och kom att räknas som en klassiker inom countrygenren.[85][81] De belönades båda med en Grammy 1968.[82][80] Efter att ha spelat in "I'm Movin' On" och "A Little Bit of Green" tog Elvis sig an "Gentle on My Mind" som sista låt i det inspelningspass som avslutades på morgonen onsdagen den 15 januari.[25]

Låten var krävande för Elvis redan ansträngda röst, och efter ett inspelningsförsök avbröt han arbetet.[45] Han tvingades därefter vila för att återhämta sig från den fullt utvecklade laryngiten och återkom först på måndagen den 20 januari.[81][25] Tack vare metoden att bygga upp inspelningarna stegvis, med separata pålägg, kunde arbetet ändå fortsätta i hans frånvaro,[81] och bandet spelade in nya spår under onsdags- och torsdagskvällen för "Don't Cry Daddy", "Poor Man's Gold", "Inherit the Wind", "Mama Liked the Roses" och "My Little Friend", samt gjorde instrumentpålägg på redan inspelade låtar på söndagen.[25][75] Måndagen den 20 januari, fem dagar senare, lade Elvis på nytt på sin sång samtidigt som bandet spelade in sina partier igen.[80][45][86] Den 18–20 mars byggdes inspelningen ut med blås-, stråk- och körpålägg.[87]

Inspelningarna av Hartford och Campbell var utpräglade countryversioner,[82][88] medan Elvis version hade ett kraftfullare sound där countryn blandas med soul och gospel, med en tydligt markerad basgång.[82] Låten inleds med en elgitarrfigur av Reggie Young som leder in Mike Leechs vandrande bas, medan Elvis sång binder samman ljudbilden. Gene Chrismans trummor tillkommer först efter den första versen. Instrumenteringen domineras av Bobby Emmons, som växlar mellan hållna orgeltoner och inslag av clavinet.[88][89] Ed Kollis lade på munspel och Ronnie Milsap pianopartier, och bidrog dessutom med stämsång i vissa partier.[45]

Efter Hartford och Campbell spelades låten in av så olika artister som Roger Miller, Tammy Wynette, Frank Sinatra, Dean Martin och Aretha Franklin.[85] Av alla inspelade versioner var Elvis den långsammaste.[88] Det är en ordrik sång som drivs av mångordiga bilder,[88] med ett budskap om villkorslös kärlek och om att erbjuda en partner frihet.[90] Elvis tog sången på allvar och lät den gåtfulla texten framträda som en berättelse om styrka och överlevnad,[89] och gav den ett personligt uttryck.[80][88][82]

Mac Davis (1986), som skrev både "In the Ghetto" och "Don't Cry Daddy" åt Elvis.[91][92][93]

"In the Ghetto", skriven av Mac Davis,[62][94] var den första låt Elvis tog sig an i 22[86] eller 23 tagningar efter återkomsten till studion måndagskvällen den 20 januari.[95][96][45] Chips Moman ville få Elvis att ge en än mer engagerad sånginsats.[45] Därför kom Elvis, sedan körpålägg gjorts den 25 januari,[76] att spela in ett nytt sångspår[45] – sannolikt den 22 februari.[97] Stråkar och blås överdubbades i mars under ledning av Felton Jarvis.[98][87] Mac Davis, som tidigare skrivit låtar som "A Little Less Conversation" och "Memories" åt Elvis,[93] hade skickat ett band till honom med 17 av sina låtar. Elvis avsåg att spela in tre av dem. De två första på bandet var "In the Ghetto" och "Don't Cry Daddy", vilka han spelade in.[91][92][93] Också musikspåret till "Poor Man's Gold" spelades in, men Elvis hann bara sjunga några ord innan han avbröts av sirenen från en brandbil och kom aldrig att färdigställa låten.[61]

"In the Ghetto" hade ett tydligt politiskt budskap[99][45][100][101] och var en sorts protestsång.[93][102][103] Mac Davis hade ursprungligen tänkt att namnge den "The Vicious Circle" ("Den onda cirkeln").[93][102][103] Den berättade historien om ett fattigt barn som föddes i Chicagos getto och växte upp i en tuff miljö där han lärde sig att stjäla och slåss. Som ung man stjäl han en bil men skjuts till döds samtidigt som ännu ett barn föds[104][105] – varvid cirkeln sluts.[106] Även om låten inte var alltför radikal och i grunden hade ett universellt budskap som vädjade till en större förståelse,[99][107] påvisade den samhällets behandling av fattiga, särskilt fattiga afroamerikaner.[57] Elvis hade själv levt i fattigdom under hela sin uppväxt,[57] men tvekade ändå inledningsvis att spela in den.[99][100] Hans manager avrådde honom från att göra det,[101][100][108] likaså några av hans vänner,[92][20] i fruktan att den skulle stöta bort delar av hans publik som kanske inte instämde i budskapet.[100][109] Men han bestämde sig för att spela in den, då han kände en personlig anknytning till budskapet,[45][110][108] och ansåg att det var en "fantastisk" låt som hade alla förutsättningar att bli en hit.[96][57][111][112]

Arrangemanget är avskalat och bygger på Reggie Youngs återkommande gitarrmönster, med Mike Leechs bas som stöd under, Gene Chrismans diskreta trumspel, Bobby Emmons på orgel och Bobby Wood på piano. Påläggen fördjupar helhetsintrycket, med stråkar, kör och blåsinstrument som successivt vävs in i ljudbilden och förstärker Elvis sång.[113] Elvis framför sången utan sina annars typiska röstmanér. I stället sjunger han med återhållsam och jämn ton, utan utsmyckning, och låter textens berättelse stå i centrum.[113][45][114][103] Med akustisk gitarr i förgrunden var inspelningen i grunden en folksång, men en folksång utökad med stråkar, blås och körsång.[57] Nästan genast bestämdes att "In the Ghetto" skulle bli den första singeln från sessionerna.[49][95] Den nådde tredje plats på Billboardlistan i USA och sålde i över en miljon exemplar.[98][95][101][6] Den blev Elvis framgångsrikaste singel på fyra år,[57][115] och blev en framgång som åter väckte intresse för hans musik.[116]

Eddy Arnold (1969), som hade skrivit "I'll Hold You In My Heart"[62] och varit den förste att spela in både den[117] och "After Loving You".[118]

"I'll Hold You In My Heart ('Till I Can Hold You In My Arms)" skrevs av Eddy Arnold, Thomas Dilbeck och Hal Horton,[119][62] och var en countryklassiker som först spelades in av Arnold 1947.[117][120] Efter midnatt den 23 januari[121][122] inledde Elvis det sista planerade inspelningspasset[123] med "Without Love".[124] Därefter satte han sig vid pianot och började spela och sjunga på Arnolds "I'll Hold You In My Heart".[123][125][126]

Det var en improviserad inspelning i en enda tagning,[123] med två omstarter på inledningens "I said, I'll hoooooold" (något producenterna lät vara kvar).[126][89] Reggie Young anslöt med en försiktig gitarrfras, Gene Chrisman lade till en mjuk rytm på trummorna, Bobby Emmons höll ut några höga toner på orgeln och till sist fyllde Mike Leech i med basen.[127] Jammet pågick i fyra och en halv minut. Låten, en traditionell, enkel countryballad, framförs av Elvis som ett bluesnummer med gospelinfluenser.[124][128][123] Han sänkte tempot[129] och sjöng med inlevelse.[125][130] Den färdiga versionen försågs inte med några pålägg.[126] Efter att ha spelat in Bobby Darins "I'll Be There" avslutades natten – och hela sessionen – med den låt Chips Moman ansåg hade hit-potential, "Suspicious Minds".[124][131]

"True Love Travels on a Gravel Road", skriven av Dallas Frazier och Arthur Leo "Doodle" Owens,[64][132] spelades in under den andra inspelningsomgången på American Sound, med start på kvällen den 17 februari 1969.[132][133] Efter att passet hade inletts med ett jam av "Stranger in My Own Home Town", vilket kortades ner och användes som master,[134][124] tog man sig an "True Love Travels on a Gravel Road".[135] Låten hade året innan spelats in av den amerikanske countrysångaren Duane Dee.[135] I motsats till Frazier och Owens "Wearin' That Loved On Look", som spelades in under januarisessionerna,[64][132] var detta ingen utmanande låt om otrohet utan en stillsam countryballad om obetingad kärlek.[136][137][89] Dees version låg helt inom countrygenren, men Elvis gav låten en mer drivande rytm och tillförde en stor dos soul till inspelningen.[135][124]

Publicitetsfoto av Elvis Presley taget i samband med inspelningen av The Trouble with Girls, några månader innan inspelningarna på American Sound.

Inledningsvis hade man svårt att hitta rätt tempo, och låten spelades först in i ett högre tempo.[64][137] Slutversionen[64] kom dock att anta formen av en ballad,[137] med Reggie Youngs fylliga gitarrspel och Bobby Wood som fyller i på piano, medan Gene Chrisman och Tommy Cogbill enbart spelade det nödvändigaste på trummor respektive bas. Detta kompletterades med stråkar och bakgrundssång.[138][139] Elvis sång är lågmäld och nyanserad[89] i berättelsen om kvinnan som väljer att stanna vid sin mans sida och leva ett enkelt och fattigt liv framför ett liv i rikedom.[136][137] Den 22 februari lade Elvis på en stämma till sin tidigare sång.[140][141] Passet avslutades på morgonen med att Elvis, som ett tack till Neil Diamond för att denne avstått sin inbokade studiotid, spelade in hans "And the Grass Won't Pay No Mind".[142]

"Power of My Love" var ett nytt bidrag från låtskrivartrion Bernie Baum, Bill Giant och Florence Kaye,[64][143][142] som Freddy Bienstock på musikförlaget Hill & Range under flera år hade försökt förmå Elvis att spela in.[144] Det var också det enda av Bienstocks bidrag som spelades in under februarisessionerna, och även det enda som kom med på From Elvis in Memphis.[145][118] Genom sitt soulpåverkade och rytmiskt intensiva uttryck var det en låt som passade väl in i inspelningarna,[118] och den spelades in som första låt på kvällen den 18 februari.[142][146][147] Flerspårstekniken gjorde det möjligt för Elvis att sjunga låten samtidigt som musikerna spelade in bakgrunden och därefter återvända för att ersätta sången eller lägga på stämmor. På "Power of My Love" sjöng han stämsång med sig själv genom sångpålägg gjorda lördagen den 22 februari,[140][141] och den 19–20 mars gjordes blås- och bakgrundssångpålägg.[87]

"Power of My Love" är en bluesinfluerad rocklåt i tretakt med ett distinkt, kraftigt komp.[135][140][89] Elvis framför låten med kraftig dynamik och ett hårt, nästan aggressivt anslag.[135] Texten präglas av dubbeltydighet, med sensuella och erotiska undertoner,[118][142][89][148] och framförandet förmedlar stark fysisk och erotisk intensitet.[142][149][89][150] Detta förstärktes ytterligare av blåsarrangemanget, som bidrog till låtens soulinfluerade uttryck, av Ed Kollis vemodiga munspel och av de kvinnliga körstämmornas ljusa, rytmiskt betonade inslag.[118][89][142] Sammantaget skapade detta en rocklåt med tydliga bluesinslag[118][140] och med ett särskilt intensivt avslut.[142]

"Power of My Love" kom inte med bland Chips Momans ursprungliga val av låtar tänkt att ingå i From Elvis in Memphis, men kom att ersätta "Mama Liked the Roses" efter oenigheter om publiceringsrättigheterna mellan Moman – som ägde rättigheterna till "Mama Liked the Roses" – och de ansvariga för utgivningen av Elvis musik.[49][151]

Della Reese (1961), året innan hon utkom med en R&B-version av "After Loving You".[124][152]

"After Loving You" skrevs av Eddie Miller och Johnny Lantz,[64][153] och hade ursprungligen spelats in av countryartisten Eddy Arnold 1962.[118][152][89] Elvis hade övat och jammat på låten hemma i flera år[154][89] och hade planerat att spela in den redan innan inspelningarna i Memphis.[118] Han omarbetade countryballaden[124] till en bluesinspirerad beatballad,[153][89] även om låten redan tidigare hade tolkats i R&B-stil av Della Reese,[124] vars version Elvis tycks ha utgått ifrån.[152][154]

På de två första tagningarna spelade Elvis själv piano i inledningen,[146][118] men efter hand som arrangemanget utvecklades tog Reggie Youngs gitarr över och speglade hans pianospel. Detta fylldes på av Gene Chrismans kraftfulla trumspel och Tommy Cogbills återhållsamma men fylliga basgångar.[153][155] Elvis sång präglas av kraft och en påtaglig intensitet, liknande den han uppvisade i "One Night".[118][152][89]

På ett sätt kan den jämföras med "I'll Hold You in My Heart" (som också först gjordes känd av Arnold): i båda låtarna verkar Elvis ovillig att släppa taget,[152] och det är dessutom de enda spåren på albumet utan pålägg av stråkar, blås eller bakgrundssång.[155][72] Ändå skiljer de sig åt[155] i det att "After Loving You" – även om den kan ha börjat som ett spontant jam – utvecklades till ett mer utarbetat arrangemang och spelades in i fyra tagningar i stället för i en enda.[155] Låten har en stark text[89] vars centrala tema är sångarens insikt om att han, efter att ha älskat denna person, är oförmögen att älska någon annan.[153] Morgonen avslutades med en inspelning av "Do You Know Who I Am?".[146][118]

Jerry Butler (1970), som skrev och spelade in "Only the Strong Survive". Det blev hans mest framgångsrika låt.[156][152]

"Only the Strong Survive" skrevs av Jerry Butler, Kenny Gamble och Leon Huff.[64][156] Soulsångaren Jerry Butler gav ut låten 1968,[157] och när Elvis spelade in den var hans singel så ny att den ännu inte nått listorna.[154][124] Låten blev en framgång för Butler och kom att bli hans största hit.[152][158] Februariinspelningarnas tredje pass gav upphov till endast två låtar. Det inleddes med inspelningen av "Kentucky Rain" varefter 29 tagningar ägnades åt "Only the Strong Survive".[159][124][156][160]

Arrangemanget låg för ovanlighetens skull nära Butlers original,[161][152] men Elvis försökte ändå att göra sin egen tolkning[124] även om det var en relativt trogen cover, inklusive den talade inledningen.[157][89] Det var en starkt soulbetonad poplåt,[154][156][89] med en mors råd till sin son och ett budskap om inre styrka.[89][154] Texten uppmanar: Res dig upp och sluta gråta över att kvinnan som du älskar har övergett dig. Du kommer att drabbas av många motgångar i livet, men bara den starke överlever.[154]

Elvis framförde låten med kraft och intensitet,[152][156][89] men Chips Moman ansåg ändå att sången kunde finslipas.[162] Därför byttes delar av den ut, sannolikt vid inspelningar den 22 februari, och blås, bakgrundssång och stråkar lades på den 18, 20 respektive 21 mars.[87] Låten har ofta framhållits som en av de mest lyckade inspelningarna från American Sound-sessionerna[154] och är, bortsett från "In the Ghetto", möjligen den mest kända låten på From Elvis in Memphis och den enda som regelbundet förekommer på samlingsalbum utan att någonsin ha givits ut på singel.[163]

Johnny Tillotson (1965), som skrev "It Keeps Right On A-Hurtin'" och hade en hit med låten 1962.[124][156]

"It Keeps Right On A-Hurtin'" är en countrylåt i melankolisk ton som skrevs och först spelades in av Johnny Tillotson,[164] som hade en hit med den 1962.[124][156][165] Elvis spelade in denna lågmälda[152][166] countryballad i medeltempo[89] som första låt under kvällspasset den 20 februari.[167][124]

Elvis sjunger med lugn och avspänd frasering,[152] och den behåller sitt typiska honky tonk-sound.[164] Det är en kärleksballad om en man som gråter sig till sömns varje natt över den kvinna han saknar.[164] Pianisten Bobby Wood ersatte Tillotsons orkesterarrangemang med ett enklare honky tonk-piano som satte både takt och stämning. Gene Chrismans trumspel, Tommy Cogbills bas och Bobby Emmons orgel byggde vidare på detta och resultatet blev ett sammanhållet, samspelt sound.[166] När stråkar och körsångare senare tillkom (pålagda den 18[87] och 25 mars[168]), framför allt under refrängen, uppstod en mer sammansatt klangbild.[169]

Burt Bacharach (1972), som huvudsakligen skrev musiken till "Any Day Now".[64][170]

"Any Day Now", skriven av Burt Bacharach tillsammans med textförfattaren Bob Hilliard,[171][64][170] hade varit en soul- och R&B-hit för Chuck Jackson 1962.[156][172][124][173] Elvis tolkning bevarade mycket av originalets R&B- och soulkaraktär,[170][89] men fick ett fylligare och något snabbare arrangemang. Huvudriffet, som i Jacksons version spelades på orgel, stöds här av en hel blåssektion, medan The Memphis Boys driver låten framåt med Gene Chrismans stadiga trumspel, Tommy Cogbills pulserande bas och Reggie Youngs gitarr som svarar mot melodin. Bobby Emmons orgel och Bobby Woods piano bidrar till den täta, sammansatta ljudbilden.[172] Stråkar och blås spelar också framträdande roller – stråkarna förstärker dramatiken, medan blåset tillför energi och rörelse.[172]

Chuck Jackson (1965), som tre år tidigare fick sin största hit med "Any Day Now".[156][172]

Låten har en svårsjungen melodi,[170] och sticket ger intryck av ett lägre tempo, vilket i själva verket är en illusion skapad av den mer sparsamma instrumenteringen och Elvis lågmälda och finstämda sång.[170][174][89] Avslutningen präglas av ökad intensitet.[174] Texten handlar i grunden om en kärleksrelation som är på väg att ta slut,[89] och i sticket uttrycker sångaren att han vet att han borde låta sin älskade gå, men att han tills vidare håller fast vid henne för sitt liv och bönfaller henne att stanna.[89]

Den 22 februari ersatte Elvis delar av sin sång.[141] "Any Day Now" räknas till de mest nyanserade inspelningarna på From Elvis in Memphis,[174][175] och gavs ut som B-sida till singeln "In the Ghetto".[89][176][175] Elvis repeterade låten inför sina liveshower några år senare, men den kom trots detta aldrig att ingå i hans scenrepertoar.[170]

Som sista låt på morgonen spelades "If I'm a Fool (For Loving You)" in,[167] och under nästa pass den 21 februari enbart "The Fair's Moving On".[177] Den sista låten att spelas in under American Sound-sessionerna var "Who Am I?" den 22 februari.[156][141]

Utgivning och kommersiella framgångar

[redigera | redigera wikitext]

Albumets placeringar

[redigera | redigera wikitext]

From Elvis in Memphis gavs ut i juni 1969[1] och debuterade på plats 29 på den amerikanska Billboard 200-listan den 14 juni 1969.[9][178][10] Efter sex veckor på listan, den 19 juli 1969, nådde albumet plats 13, där det stannade i två veckor.[179] Det blev dess högsta placering[180][176] under de 34 veckor det låg kvar på listan.[10][9][181] Det nådde plats 2 på Billboards countrylista.[182][183][180]

På Cash Box noterades albumet första gången den 7 juni 1969 på plats 71 på tidningens bästsäljarlista, som vid tiden omfattade 100 album.[11][184] Efter fem veckor på listan, den 5 juli 1969, nådde det plats 9, där det stannade i två veckor.[185] Det blev dess högsta placering under de 21 veckor det låg kvar på listan.[11] I Storbritannien nådde albumet förstaplatsen på UK Albums Chart den 30 augusti 1969 och stannade kvar på listan i 14 veckor.[12][181]

Singelplaceringarna

[redigera | redigera wikitext]
Producenten Felton Jarvis och Elvis Presley i september 1967.[186] Jarvis samarbetade med Chips Moman som medproducent under inspelningarna.[187]

Från det att "In the Ghetto" spelades in stod det klart att den skulle bli den första singeln från sessionerna.[49] Den släpptes tillsammans med "Any Day Now" den 15 april 1969[188][176] och blev det första och enda singelsläppet från albumet samt den första nya musiken som hördes från sessionerna på American Sound.[116][95][176] Singeln gick från plats 79 till plats 41 och nådde på sex veckor plats tre på Billboards Hot 100-lista i USA.[98][95][189][6] På de konkurrerande listorna Cash Box[7] och Record World gick det ännu bättre – singeln kom där att toppa listorna.[116] Den nådde andra plats på singellistan i Storbritannien,[190] och i Sverige låg den etta på Kvällstoppen i sju veckor.[191]

Singeln, som lovordades av kritiker,[176] uppgavs under de två första veckorna på Billboard vara producerad av Felton Jarvis, de följande två veckorna (på initiativ av Marty Lacker) av Chips Moman, varefter producentangivelsen avlägsnades helt på order av Tom Parker.[176][187] På kort tid sålde singeln i 1,2 miljoner exemplar i USA.[176][192][101][95]

Det var Elvis framgångsrikaste singelsläpp på fyra år sedan tredjeplatsen med "Crying in the Chapel" 1965,[116][57][193] och han främsta listplacering med nytt material sedan "(You're the) Devil in Disguise" 1963.[116] Om man räknar Cash Box var det hans första listetta i USA sedan "Return to Sender" – som utkom 1962.[116][194]

"In the Ghetto" följdes av ytterligare tre singlar inspelade under American Sound-sessionerna med låtar som inte togs med på något av de två albumen som sessionerna gav upphov till. "Suspicious Minds med B-sidan "You'll Think of Me" nådde 1:a plats på Billboard Hot 100[195][196][8] och på Cash Box-listan,[7] och singeln sålde i 1,25 miljoner exemplar.[197] "Suspicious Minds" blev Elvis första Billboard-listetta sedan 1962 års "Good Luck Charm".[198][196][6] "Don't Cry Daddy" med B-sidan "Rubberneckin'" nådde plats 6[199][8] och sålde i 1,2 miljoner exemplar,[198][200] och slutligen "Kentucky Rain" med B-sidan "My Little Friend" nådde plats 16[201][8] och sålde i 600 000 exemplar.[202][198]

Försäljning

[redigera | redigera wikitext]

Albumet sålde inledningsvis en halv miljon exemplar i USA[176] och certifierades guld av Recording Industry Association of America (RIAA) i januari 1970 för en försäljning av 500 000 exemplar.[13]

Skivomslaget

[redigera | redigera wikitext]

På framsidan på albumomslaget till From Elvis in Memphis användes ett foto från NBC:s tv-special från 1968.[98] På bilden poserar Elvis med en svensktillverkad gitarr av märket Hagström Viking II.[203] På baksidan fanns en bild av Elvis tagen under reklamfotografering för filmen Viva Las Vegas.[98]

Senare utgåvor av albumet

[redigera | redigera wikitext]

From Elvis in Memphis gavs ursprungligen ut på LP i juni 1969.[1][204] I augusti 1991 släpptes albumet för första gången på CD.[205][206] I maj 2000 kom en remastrad CD-version med samma låtar som de tidigare utgåvorna från 1969 och 1991, kompletterad med sex bonusspår inspelade vid samma tillfällen och samtliga tidigare utgivna på singel.[207][208]

I juli 2009 gavs en så kallad Legacy-utgåva ut på två CD-skivor, innehållande originalalbumets tolv låtar, fyra bonusspår, hela Back in Memphis samt de tio låtar från inspelningarna som utkommit på singel, i monomixningar.[209][210] I maj 2013 utgavs albumet återigen, denna gång på Follow That Dream-etiketten, i en utökad 2-CD-version med originalalbumet samt ett stort antal alternativa tagningar.[211][212]

Mottagande

[redigera | redigera wikitext]
 Professionella recensioner
Publikation Betyg
Allmusic [4]   
Music Hound Rock [213]
New Rolling Stone Record Guide [214]
The Rough Guide to Elvis [215]
Encyclopedia of Popular Music [216]
New Rolling Stone Album Guide [217]
Sputnik Music [218]
PopMatters [219]
Reconsider Baby [220]

Även om From Elvis in Memphis i efterhand har fått lysande recensioner, fick albumet ett – om än övervägande positivt – ändå mer blandat mottagande vid utgivningen.[170] I Billboard Magazine skrev man att Elvis återkomst till Memphis "är en verkligen händelse. Han har aldrig låtit bättre, och låtvalet är perfekt."[en 1][221] Cashbox Magazine menade att alla vid det här laget visste att Elvis hade spelat in sitt uppföljningsalbum till TV-specialen i Memphis och nu själva kunde höra resultatet på skivan, som "är fullproppad med förstklassigt material … inklusive hans glödheta singel In the Ghetto".[en 2][222]

Den 12 juli 1969 var Elvis på förstasidan på den amerikanska musiktidningen Rolling Stone,[223] och en dryg månad senare skrev musikkritikern Peter Guralnick tidningens huvudrecension av From Elvis in Memphis.[224] Han framhöll då att "[d]et nya albumet är lysande. Jag anser utan omsvep och tvivel att det är jämbördigt med allt han någonsin har gjort. Även om det bara bestod av sina svagaste inslag skulle det ändå vara en bra skiva – en som på många sätt uppfyller alla de förväntningar vi kan ha på Elvis."[en 3][227][226] Tidskriften High Fidelity skrev i sin recension att "Elvis har genomgått flera faser, och hans senaste är den bästa."[en 4][228] Tidskriften Variety beskrev utgivningen som en "fullmatad skiva med skickligt Memphis-komp."[en 5][b]

Även i dagspressen uppmärksammades albumet, och fick oftast positiva omdömen. På Los Angeles Times skrev musikkritikern Pete Johnson att han tyckte bättre om albumet än om något annat Elvis gett ut under 1960-talet, men att han ändå hade hoppats på ett annat album – ett med större "inspiration från antingen Sun Records eller Stax." Johnson kritiserade framför allt arrangemangen som han menade var i Hollywoodstil, med ett slätstruket komp och ett intetsägande blås. "Det som dock räddar albumet är Elvis röst, som har återfått sin råa och raspiga karaktär",[en 6][230] menade Johnson, som lyfte fram "In the Ghetto" som albumets höjdpunkt tillsammans med de starka "Long Black Limousine" och "Any Day Now".[229] Musikkritikern Mary Campbell konstaterade i sin recension för Associated Press att From Elvis in Memphis är njutbar kvalitetscountry, och att Elvis Presleys "röst uppvisar stor känsla och ett verkligt djup".[en 7][231]

Albert Holbert i Star Tribune var däremot mycket kritisk och menade att "en del av Elvis countrymaterial är motbjudande, och det mesta av hans religiösa material får en att vilja kräkas."[en 8][c][232] Musikkritikern William K. Trosene i The Pittsburgh Press var mer positiv och ansåg att det var ett typiskt Elvis Presley-album som varvade en "rå och energisk rock'n'roll-stil" med en mer romantisk stil.[en 9][233]

Bob Talbert i Detroit Free Press ansåg att det egentligen borde "vara otänkbart att Elvis Presley", efter alla år med stor framgång, "skulle kunna upptäckas helt på nytt". Men "det är precis vad som händer", menade Talbert, med ett album som har "en rytm som ligger helt i linje med 1969" års musik.[en 10] Han lyfte särskilt fram "Any Day Now", "Gentle On My Mind" och "In The Ghetto".[234] Mark Janowski i Albuquerque Journal trodde att "Elvisbeundrare säkerligen kommer att vilja ha" albumet, medan "andra får uppleva en utsökt första smak av" Elvis Presley.[en 11][d][170] I Lafayette Journal and Courier skrev Mark Wolf (under spalten Listening on Records, signerad av Angie Rizzo), att albumets första sida var "inte mer än bra", med undantag för I'll Hold You in My Heart, som han kallade "usel". Han berömde däremot albumets andra sida, men klagade på den "oförsvarligt dåliga ljudbalansen".[e][en 12][170]

Musikkritikern Dave Marsh, som ansåg att albumet var ett "mästerverk".[214]

Senare kritiker har ganska genomgående berömt albumet. I en recension för AllMusic skrev den amerikanske musikkritikern och musikjournalisten Bruce Eder att From Elvis in Memphis är Elvis bästa album någonsin, möjligen i konkurrens med debutalbumet. Han menade vidare att det, trots inslag av även country, pop och blues, är "ett av de främsta vita soulalbumen som någonsin spelats in – och ett av de bästa soulalbumen" över huvud taget.[en 13][4] Den amerikanske musikjournalist Mark Kemp beskrev albumet år 2009 i Rolling Stone som "enastående" till följd av "den nyvunna mognaden och själfullheten [soulen] i Elvis sång, tillsammans med producenten Chips Momans varma och utpräglat sydstatsinspirerade komp."[en 14][235] Musikkritikern Dave Marsh kallade i The New Rolling Stone Record Guide albumet ett "mästerverk" och beskrev Elvis sånginsats som "en häpnadsväckande prestation" framförd "med verklig övertygelse".[en 15][214] Också musikjournalisten och rockkritikern David McGee, verksam på Rolling Stone, beskrev albumet som ett mästerverk och ett av de bästa studioalbumen i Elvis karriär.[236]

Den brittiske författaren och musikskribenten Paul Simpson framhöll producenten Chips Moman och hans noggrant genomförda produktion som en viktig del i att albumet blev så bra som det blev. Han citerade Rolling Stone, som beskrev Momans arbetssätt som att "placera en gripande röst mitt i minutiöst arrangerade inspelningar".[en 16] Simpson menade att Elvis kanske aldrig har låtit bättre och att albumet till och med överträffar det som enligt honom dittills var Elvis Presleys bästa, Elvis Is Back!.[215]

År 2003 rankades From Elvis in Memphis som det 190:e bästa albumet genom alla tider på tidskriften Rolling Stones lista The 500 Greatest Albums of All Time.[5] I den uppdaterade listan 2012 behöll albumet sin placering,[237] medan det i den nya versionen av listan 2020 – liksom i den reviderade 2023 – placerades på plats 322.[238]

Låtlistor

[redigera | redigera wikitext]

From Elvis in Memphis

1969, originalutgåva, LP

[redigera | redigera wikitext]
Sida 1[204]
Nr TitelKompositörInspelningsdatum[1] Längd
1. Wearin' That Loved On Look  Dallas Frazier, A. L. Owens14 januari 1969 2:41
2. Only the Strong Survive  Jerry Butler, Kenny Gamble, Leon Huff20 februari 1969 2:45
3. I'll Hold You in My Heart (Till I Can Hold You in My Arms)  Eddy Arnold, Thomas Dilbeck, Hal Horton23 januari 1969 4:31
4. Long Black Limousine  Bobby George, Vern Stovall13 januari 1969 3:41
5. It Keeps Right On A-Hurtin'  Johnny Tillotson20 februari 1969 2:35
6. I'm Movin' On  Hank Snow14 januari 1969 2:50
Sida 2[204]
Nr TitelKompositörInspelningsdatum[1] Längd
1. Power of My Love  Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye18 februari, 1969 2:35
2. Gentle on My Mind  John Hartford15 januari 1969 3:20
3. After Loving You  Johnny Lantz, Eddie Miller18 februari 1969 3:05
4. True Love Travels on a Gravel Road  Dallas Frazier, A. L. Owens17 februari 1969 2:37
5. Any Day Now  Burt Bacharach, Bob Hilliard21 februari 1969 2:55
6. In the Ghetto  Mac Davis20 januari 1969 2:44
Total längd:
 36:19

2000, CD-utgåva

[redigera | redigera wikitext]
CD 1[239]
Nr TitelKompositörInspelningsdatum[207] Längd
1. Spåren 1–12 är desamma som på originalutgåvan     36:19
13. The Fair Is Moving On  Guy Fletcher, Doug Flett21 februari 1969 3:08
14. Suspicious Minds  Mark James23 januari 1969 4:29
15. You'll Think of Me  Mort Shuman14 januari 1969 4:00
16. Don't Cry Daddy  Mac Davis14 januari 1969 2:48
17. Kentucky Rain  Eddie Rabbitt, Dick Heard19 februari 1969 3:14
18. Mama Liked the Roses  Johnny Christopher21 januari 1969 2:47
Total längd:
 56:45

2009, 40th Anniversary Legacy-utgåva

[redigera | redigera wikitext]
CD 1[210][209] CD 2[210][209]
         From Elvis in Memphis – Original Album
Nr Titel Längd
1. Wearin' That Loved On Look   2:48
2. Only the Strong Survive   2:44
3. I'll Hold You in My Heart (Till I Can Hold You in My Arms)   4:35
4. Long Black Limousine   3:45
5. It Keeps Right On A-Hurtin'   2:40
6. I'm Movin' On   2:56
7. Power of My Love   2:40
8. Gentle on My Mind   3:25
9. After Loving You   3:08
10. True Love Travels on a Gravel Road   2:41
11. Any Day Now   3:04
12. In the Ghetto
Bonus Tracks  		 2:51
13. I'll Be There   2:28
14. Hey Jude   4:34
15. If I'm a Fool (For Loving You)   2:47
16. Who Am I?   3:18
Total längd:
 52:44
         Back In Memphis – Original Album
Nr Titel Längd
1. Inherit the Wind   3:00
2. This Is the Story   2:32
3. Stranger in My Own Home Town   4:27
4. A Little Bit of Green   3:26
5. And the Grass Won't Pay No Mind   3:13
6. Do You Know Who I Am?   2:53
7. From a Jack to a King   2:28
8. The Fair's Moving On   3:13
9. You'll Think of Me   4:03
10. Without Love (There Is Nothing)
The Original Mono Single Masters  		 2:58
11. In the Ghetto   2:53
12. Any Day Now   3:01
13. The Fair's Moving On   3:13
14. Suspicious Minds   4:27
15. You'll Think of Me   4:03
16. Don't Cry Daddy   2:48
17. Rubberneckin'   2:15
18. Kentucky Rain   3:25
19. My Little Friend   2:47
20. Mama Liked the Roses   2:36
Total längd:
 64:41

2013, Follow That Dream Records 2xCD

[redigera | redigera wikitext]
CD 1[211][212] CD 2[211][212]
         Original Album – Side One
Nr Titel Längd
1. Wearin' That Loved On Look   2:48
2. Only the Strong Survive   2:44
3. I'll Hold You in My Heart (Till I Can Hold You in My Arms)   4:34
4. Long Black Limousine   3:44
5. It Keeps Right On A-Hurtin'   2:40
6. I'm Movin' On
Side Two  		 2:56
7. Power of My Love   2:40
8. Gentle on My Mind   3:25
9. After Loving You   3:08
10. True Love Travels on a Gravel Road   2:41
11. Any Day Now   3:03
12. In the Ghetto
First Takes  		 2:52
13. Wearin' That Loved On Look (Takes 3, 10) 3:45
14. Only the Strong Survive (Take 1) 2:27
15. Long Black Limousine (Take 6) 4:32
16. It Keeps Right On A-Hurtin' (Takes 1, 2) 4:22
17. I'm Movin' On (Takes 1, 2) 3:39
18. Power of My Love (Take 1) 3:14
19. After Loving You (Take 2) 3:43
20. True Love Travels on a Gravel Road (Take 2) 2:37
21. Any Day Now (Takes 1, 2) 3:40
22. In the Ghetto (Take 1) 2:56
23. In the Ghetto (Takes 2, 3) 4:06
24. In the Ghetto (Take 4) 2:58
Total längd:
 79:14
         January Outtakes
Nr Titel Längd
1. Long Black Limousine (Takes 7, 8, 9/M) 5:02
2. Wearin' That Loved On Look (Takes 12, 13, 14) 4:53
3. In the Ghetto (Take 11) 3:19
4. In the Ghetto (Take 13) 2:53
5. In the Ghetto (Take 20)
February Outtakes  		 3:04
6. True Love Travels on a Gravel Road (Take 4) 2:33
7. True Love Travels on a Gravel Road (Takes 6, 7) 4:37
8. Power of My Love (Takes 2, 3) 3:18
9. Power of My Love (Take 6) 3:56
10. After Loving You (Take 3) 3:41
11. Only the Strong Survive (Takes 17, 21, 22) 4:36
12. Any Day Now (Takes 3, 4)
Undubbed Masters  		 5:16
13. Wearin' That Loved On Look   3:07
14. I'm Movin' On (Take 2/M With Vocal Replacement And Steel Guitar Overdub) 2:57
15. Gentle on My Mind (With Track Replacement Overdubs) 3:42
16. In the Ghetto   3:06
17. True Love Travels on a Gravel Road   3:16
18. Power of My Love   3:08
19. After Loving You   3:15
20. Only the Strong Survive   3:22
21. It Keeps Right On A-Hurtin'   3:11
22. Any Day Now   3:15
Total längd:
 79:27

Medverkande

[redigera | redigera wikitext]

Uppgifterna, hämtade från Keith Flynn och Ernst Jørgensen, avser inspelningar gjorda i American Sound Studio i Memphis, Tennessee den 13–16 januari,[53][79][240][241] den 20–23 januari,[86][63][242][121][122] och den 17–22 februari 1969;[147][133][146][159][167][177][141] med pålägg gjorda den 19 januari,[243] den 24–26 januari,[76] den 18–21 mars[87] samt den 5[244] och 8 maj 1969[245] i American Sound Studio, och den 25 mars i RCA:s studio A i Nashville, Tennessee.[168]

  • Elvis Presley – sång på alla låtar; gitarr under inspelningarna av "Wearin' That Loved On Look", "I'm Movin' On", "Gentle on My Mind", "In the Ghetto", "Long Black Limousine", "True Love Travels on a Gravel Road", "Only the Strong Survive" och I'll Hold You in My Heart; piano på "I'll Hold You in My Heart" och tidiga tagningar av "After Loving You"; stämsång på "Gentle on My Mind", "True Love Travels on a Gravel Road" och "Power of My Love".
The Memphis Boys
  • Reggie Young – gitarr på alla låtar; sitar på "I'm Movin' On" och "Gentle on My Mind"; överdubbad gitarr och steelgitarr på "I'm Movin' On", överdubbad gitarr på "Gentle on My Mind" och "Long Black Limousine".
  • Gene Chrisman – trummor på alla låtar (överdubbade på "I'm Movin' On"); tamburin under passet då "True Love Travels on a Gravel Road" spelades in.
  • Tommy Cogbill – bas på alla låtar utom "I'll Hold You in My Heart"; överdubbad bas på "Gentle on My Mind".
  • Mike Leech – bas på alla låtar (överdubbad på "Gentle on My Mind").
  • Bobby Emmons – orgel på alla låtar; överdubbad orgel på "I'm Movin' On", "Wearin' That Loved On Look" och "Long Black Limousine".
  • Bobby Wood – piano på alla låtar; överdubbat piano på "Long Black Limousine".
Medverkande musiker utanför kärngruppen
  • John Hughey – steelgitarr på "In the Ghetto".
  • Ronnie Milsap – pianopålägg på "Gentle on My Mind", "Only the Strong Survive", "Power of My Love" och "Wearin' That Loved On Look"; stämsång på "Gentle on My Mind".
  • Ed Kollis – munspel på "Power of My Love" och "True Love Travels on a Gravel Road"; och under överdubbningssessionen för "Gentle on My Mind", "Only the Strong Survive", "Power of My Love", "Any Day Now" och "Wearin' That Loved On Look".
Blåspålägg
  • Wayne Jackson, R.F. Taylor – trumpet på "I'm Movin' On", "Wearin' That Loved On Look", "Long Black Limousine", "Only the Strong Survive", "Gentle on My Mind", "In the Ghetto", "Any Day Now" och "Power of My Love".
  • Jack Hale, Jackie Thomas – trombon på samma låtar som ovan.
  • Andrew Love, Ed Logan, Jackie Thomas, Glen Spreen – saxofon på samma låtar som ovan.
  • Joe D'Gerolamo, Tony Cason – valthorn på "Only the Strong Survive", "Gentle on My Mind", "In the Ghetto", "Any Day Now" och "Power of My Love".
Stråkpålägg
  • Noel Gilbert (även orkesterledare), Gloria Hendricks, Albert Edelman, Robert Snyder, Anna Oldham, Hal Saunders, Edward Freudberg, Brenton Banks, Lillian Hunt, Pierre Manard, Solie Fott, George Binkley, Akira Nagai – violin på "In the Ghetto", "Any Day Now", "Long Black Limousine", "Gentle on My Mind", "It Keeps Right On A-Hurtin'", "Only the Strong Survive", "True Love Travels on a Gravel Road".
  • Mary Snyder, John Wehlan, Nono Ravarino, Vernon Taylor, Marvin Chantry, Gary Vanosdale – altfiol på samma låtar som ovan.
  • Anne Kendall, Peter Spurbeck, Pamela Blackwell, Byron Bach, Sadao Harada – cello på samma låtar som ovan.
  • Sydney Sharp – fiol på "Any Day Now".
  • Glen Spreen, Mike Leech – stråkledare/arrangörer (Spreen även altfiol på vissa sessioner).
Sångpålägg
  • Mary Holladay – bakgrundssång på alla låtar utom "After Loving You" och "I'll Hold You in My Heart".
  • Mary "Jeanie" Greene och Donna Thatcher – bakgrundssång på "I'm Movin' On", "Wearin' That Loved On Look", "In the Ghetto" och "Long Black Limousine".
  • Donna Rhodes och Sandra Posey – bakgrundssång på "Gentle on My Mind", "Only the Strong Survive", "Power of My Love", "Any Day Now".
  • Millie Kirkham, Sonja Montgomery, Dolores Edgin, Hurshell Wiginton och Joe Babcock – bakgrundssång på "True Love Travels on a Gravel Road" och "It Keeps Right On A-Hurtin'".
  • Susan Pilkington – bakgrundssång på "I'm Movin' On" och "Wearin' That Loved On Look".
  • Ginger Holladay – bakgrundssång på "In the Ghetto" och "Long Black Limousine".
Inspelningsansvariga
  • Chips Moman – producent på alla låtar på From Elvis in Memphis.
  • Felton Jarvis – producent på alla låtar på From Elvis in Memphis.
  • Al Pachucki – ljudtekniker på alla låtar på From Elvis in Memphis.
  • Roy Shockley – assisterande ljudtekniker på alla låtar på From Elvis in Memphis.

Veckolistor

[redigera | redigera wikitext]
Veckolistor med topplaceringar för
From Elvis in Memphis (1969)
Lista (1969) Högsta
position
Australien Australien (Australian Chart Book)[246] 5
Finland Finland (Suomen virallinen lista)[247] 8
Frankrike Frankrike (rekonstruerad lista, Infodisc)[248] 9
Kanada Kanada (RPM)[249] 10
Nederländerna Nederländerna (Dutch Charts)[250] 10
Norge Norge (VG-lista Top 40)[251] 1
Storbritannien Storbritannien (UK Albums Chart)[12][181] 1
Sverige Sverige (Kvällstoppen)[252] 8†
Tyskland Tyskland (Offizielle Deutsche Charts)[253] 14
USA USA (Cashbox Top 100 Albums)[11] 9
USA USA (Billboard 200)[9][10] 13
USA USA (Billboard Top Country Albums)[182] 2

† Kvällstoppen var en gemensam lista för singlar och LP-skivor; albumet nådde plats 8 totalt men var det näst högst placerade albumet.[252]

Certifikat

[redigera | redigera wikitext]
From Elvis in Memphis
Område Certifiering Försäljning
USA (RIAA)[13][176] Guld 500 000

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Jam-medleyt "It's My Way (of Loving You)", "This Time" och "I Can't Stop Loving You" släpptes första gången 1993 på samlingsboxen From Nashville to Memphis: The Essential '60s Masters.
  2. ^ a b "Baez, Crosby, Stills & Nash, Elvis, 'Midnight,' Cowboy, & Lady Dead, Kaleidoscope Top New LPs", Variety, June 11, 1969, s. 72.[170]
  3. ^ a b Holbert, Allen, “Denver's First Release Shows Singer's Versatility", Star Tribune, 14 september 1969, s. 4.[232]
  4. ^ a b Janowski, Mark, "Record Roundup", Albuquerque Journal, 17 november 1969, s. 8.[170]
  5. ^ a b Rizzo, Angie, "Listening on Records", Lafayette Journal and Courier, 12 juli 1969, s. 28. (Brown uppger att Mark Wolf var den som skrev själva recensionen.)[170]

Citat på engelska

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ "Elvis returns to Memphis … and the return is really an event. He's never sounded better, and the choice of material is perfect."[221]
  2. ^ "a companion piece to his ultra-hot "In The Ghetto" single … this set is chockful of top material."[222]
  3. ^ "The new album is great. I think it is flatly and unequivocally the equal of anything he has ever done. If it were made up only of its weakest elements it would still be a good record and one that would fulfill in many ways all the expectations we might have of Elvis."[225][226]
  4. ^ "Elvis has been through a number of stages and his latest is the best."[228]
  5. ^ “tightly socked disk with adept Memphis backup."[b][170]
  6. ^ "… owes little inspiration either to Sun Records or to Stax. The rhythm section used on the album rarely gets off the ground, horns are scarce and generally insipid, the musical arrangements are Hollywoodish … What saves the album, though, is Elvis's voice, which has gotten back down to grittiness."[229]
  7. ^ "quality country … all very listenable … There's real depth to Presley's voice, and feeling."[231]
  8. ^ "some of Elvis's country stuff is sickening and most of his religious stuff will make you throw up".[c][170]
  9. ^ "is a typical Presley album in which Elvis raunches it up in a rock 'n' roll style and then later settles down to the love portions."[233]
  10. ^ "it's inconceivable that Elvis Presley could be discovered brand new. But that's what's happening … and the beat is 1969 all the way."[234]
  11. ^ "admirers of Elvis will surely want From Elvis in Memphis and others will enjoy an excellent first taste of Presley in this album".[d][170]
  12. ^ "merely good" … “inexcusably poor balance of the recording."[e][170]
  13. ^ "The result was one of the greatest white soul albums (and one of the greatest soul albums) ever cut, with brief but considerable forays into country, pop, and blues as well."[4]
  14. ^ "extraordinary … the newfound maturity and soulfulness in Elvis' vocals, and producer Chips Moman's warm, distinctly Southern musical backing."[235]
  15. ^ From Elvis in Memphis, is a masterpiece … He sings … with real conviction, a stunning achievement.[214]
  16. ^ "to put a stirring voice in the middle of meticulous arrangements".[215]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ a b c d e Flynn, Discography (1960s): From Elvis In Memphis (LP) 1969.
  2. ^ a b c d e f g h i j k Brown 2017, sid. 251.
  3. ^ a b Jorgensen 1998, sid. 282.
  4. ^ a b c d Eder, From Elvis in Memphis Review.
  5. ^ a b Rolling Stone, 2003, #190.
  6. ^ a b c d e f Whitburn 2013, sid. 672.
  7. ^ a b c Downey, Albert & Hoffmann 1994, sid. 273.
  8. ^ a b c d e f Whitburn 2013, sid. 673.
  9. ^ a b c d Whitburn 2001, sid. 693.
  10. ^ a b c d Billboard, From Elvis in Memphis #13.
  11. ^ a b c d Hoffmann, Albert & Hoffmann 1988, sid. 295.
  12. ^ a b c Official Charts, Albums Chart: From Elvis in Memphis #1.
  13. ^ a b c RIAA, From Elvis in Memphis.
  14. ^ Nash 2010, sid. 467.
  15. ^ a b c d e f g h i j k Jorgensen 1998, sid. 263.
  16. ^ Matthew-Walker 1995, sid. 117.
  17. ^ Matthew-Walker 1995, sid. 120–121.
  18. ^ Robertson 2004, sid. 62.
  19. ^ a b c d e f Ponce de Leon 2007, sid. 164.
  20. ^ a b Haeussler 2021, sid. 148.
  21. ^ a b c d e f g h i Connolly 2017, sid. 220.
  22. ^ a b Eder 2013, sid. 222.
  23. ^ a b Gaar 2014, sid. 19.
  24. ^ a b c d e f g Nash 2010, sid. 472.
  25. ^ a b c d e f g h i j k l m n o p q Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 253.
  26. ^ a b c Wolfson 2020, sid. 17.
  27. ^ a b c d e f g h i j k l m n o p q Guralnick 2000, sid. 327.
  28. ^ Guralnick 2000, sid. 264.
  29. ^ Ponce de Leon 2007, sid. 165–166.
  30. ^ a b c d Duffett 2018, sid. 19.
  31. ^ a b c Jeansonne, Luhrssen & Sokolovic 2011, sid. 183.
  32. ^ a b c Guralnick 2000, sid. 328.
  33. ^ a b c d e f g Eder 2013, sid. 243.
  34. ^ Williamson 2015, sid. 219–220.
  35. ^ a b c Eder 2013, sid. 221.
  36. ^ a b c d Wolfson 2020, sid. 18.
  37. ^ a b c Nash 2010, sid. 473.
  38. ^ Jorgensen 1998, sid. 266.
  39. ^ Gaar 2014, sid. 19–20.
  40. ^ a b c d e Gaar 2014, sid. 20.
  41. ^ Eder 2013, sid. 223.
  42. ^ a b Williamson 2015, sid. 220.
  43. ^ Williamson 2015, sid. 219.
  44. ^ a b Jorgensen 1998, sid. 267.
  45. ^ a b c d e f g h i j k Jorgensen 1998, sid. 271.
  46. ^ a b c d e Wolfson 2020, sid. 22.
  47. ^ Jorgensen 1998, sid. 274.
  48. ^ Guralnick 2000, sid. 336–337.
  49. ^ a b c d Jorgensen 1998, sid. 280.
  50. ^ Wolfson 2020, sid. 35.
  51. ^ a b c Jorgensen 1998, sid. 264.
  52. ^ a b c Wolfson 2020, sid. 60.
  53. ^ a b Flynn, Recording Sessions 1967–1969: January 13/14 1969.
  54. ^ Worth & Tamerius 1988, sid. 430.
  55. ^ a b Wolfson 2020, sid. 61.
  56. ^ a b c d e f g h i Jorgensen 1998, sid. 269.
  57. ^ a b c d e f g h i Eder 2013, sid. 245.
  58. ^ Connolly 2017, sid. 220–221.
  59. ^ Wolfson 2020, sid. 62.
  60. ^ Wolfson 2020, sid. 66.
  61. ^ a b Jorgensen 1998, sid. 272.
  62. ^ a b c d e Jorgensen 1998, sid. 265.
  63. ^ a b c Flynn, Recording Sessions 1967–1969: January 21/22 1969.
  64. ^ a b c d e f g h i j Jorgensen 1998, sid. 275.
  65. ^ a b Wolfson 2020, sid. 33.
  66. ^ a b c Jorgensen 1998, sid. 268.
  67. ^ Duffett 2018, sid. 68–69.
  68. ^ Sharp 2006, sid. 387.
  69. ^ a b c Duffett 2018, sid. 68.
  70. ^ Wolfson 2020, sid. 33–34.
  71. ^ a b c Duffett 2018, sid. 69.
  72. ^ a b c Matthew-Walker 1995, sid. 122.
  73. ^ Brown 2017, sid. 251–252.
  74. ^ Wolfson 2020, sid. 36.
  75. ^ a b Wolfson 2020, sid. 74.
  76. ^ a b c Flynn, Recording Sessions 1967–1969: January 24–26 1969.
  77. ^ a b Wolfson 2020, sid. 79.
  78. ^ a b Worth & Tamerius 1988, sid. 412.
  79. ^ a b c Flynn, Recording Sessions 1967–1969: January 14/15 1969.
  80. ^ a b c d e f Duffett 2018, sid. 20.
  81. ^ a b c d e Jorgensen 1998, sid. 270.
  82. ^ a b c d e f g h Brown 2017, sid. 252.
  83. ^ Jorgensen 1998, sid. 270–271.
  84. ^ Wolfson 2020, sid. 83.
  85. ^ a b c Wolfson 2020, sid. 102.
  86. ^ a b c Flynn, Recording Sessions 1967–1969: January 20/21 1969.
  87. ^ a b c d e f Flynn, Recording Sessions 1967–1969: March 18–21 1969.
  88. ^ a b c d e Wolfson 2020, sid. 103.
  89. ^ a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x Eder 2013, sid. 244.
  90. ^ Duffett 2018, sid. 19–20.
  91. ^ a b Hopkins 2007, sid. 217.
  92. ^ a b c Duffett 2018, sid. 144.
  93. ^ a b c d e Gaar 2014, sid. 90.
  94. ^ Robertson 2004, sid. 63.
  95. ^ a b c d e f Gaar 2014, sid. 92.
  96. ^ a b Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 254.
  97. ^ Flynn, Recording Sessions 1967–1969: February 22 1969 – Notes.
  98. ^ a b c d e Jorgensen 1998, sid. 281.
  99. ^ a b c Gaar 2014, sid. 91.
  100. ^ a b c d Wolfson 2020, sid. 136.
  101. ^ a b c d Duffett 2018, sid. 145.
  102. ^ a b Leigh 2017, sid. 209–210.
  103. ^ a b c Guralnick 2000, sid. 332.
  104. ^ Hopkins 2007, sid. 218.
  105. ^ Wolfson 2020, sid. 135.
  106. ^ Gaar 2014, sid. 90–91.
  107. ^ Duffett 2018, sid. 142.
  108. ^ a b Connolly 1979, sid. 222.
  109. ^ Guralnick 2000, sid. 331.
  110. ^ Brown 2017, sid. 253.
  111. ^ Duffett 2018, sid. 142–143.
  112. ^ Nash 2003, sid. 166.
  113. ^ a b Wolfson 2020, sid. 139.
  114. ^ Brown 2017, sid. 253–254.
  115. ^ Eder 2013, sid. 224.
  116. ^ a b c d e f Wolfson 2020, sid. 142.
  117. ^ a b Wolfson 2020, sid. 53.
  118. ^ a b c d e f g h i j k Jorgensen 1998, sid. 277.
  119. ^ Sharp 2006, sid. 184–185.
  120. ^ Worth & Tamerius 1988, sid. 409.
  121. ^ a b Flynn, Recording Sessions 1967–1969: January 22/23 1969.
  122. ^ a b Jorgensen 1998, sid. 264–266.
  123. ^ a b c d Guralnick 2000, sid. 334.
  124. ^ a b c d e f g h i j k l m n o Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 255.
  125. ^ a b Jorgensen 1998, sid. 273.
  126. ^ a b c Wolfson 2020, sid. 50.
  127. ^ Wolfson 2020, sid. 50–51.
  128. ^ Wolfson 2020, sid. 57.
  129. ^ Wolfson 2020, sid. 54.
  130. ^ Brown 2017, sid. 255.
  131. ^ Guralnick 2000, sid. 335.
  132. ^ a b c Wolfson 2020, sid. 115.
  133. ^ a b Flynn, Recording Sessions 1967–1969: February 17/18 1969.
  134. ^ Flynn, Recording Sessions 1967–1969: February 17/18 1969 – Notes.
  135. ^ a b c d e Brown 2017, sid. 256.
  136. ^ a b Wolfson 2020, sid. 115–116.
  137. ^ a b c d Wolfson 2020, sid. 119.
  138. ^ Wolfson 2020, sid. 122.
  139. ^ Wolfson 2020, sid. 119–120.
  140. ^ a b c d Duffett 2018, sid. 121.
  141. ^ a b c d e Flynn, Recording Sessions 1967–1969: February 22 1969.
  142. ^ a b c d e f g Duffett 2018, sid. 120.
  143. ^ Wolfson 2020, sid. 94.
  144. ^ Wolfson 2020, sid. 94–95.
  145. ^ Wolfson 2020, sid. 95.
  146. ^ a b c d Flynn, Recording Sessions 1967–1969: February 18/19 1969.
  147. ^ a b Jorgensen 1998, sid. 274–275.
  148. ^ Matthew-Walker 1995, sid. 123.
  149. ^ Wolfson 2020, sid. 116.
  150. ^ Wolfson 2020, sid. 97.
  151. ^ Wolfson 2020, sid. 44.
  152. ^ a b c d e f g h i j k Brown 2017, sid. 257.
  153. ^ a b c d Wolfson 2020, sid. 108.
  154. ^ a b c d e f g Guralnick 2000, sid. 337.
  155. ^ a b c d Wolfson 2020, sid. 113.
  156. ^ a b c d e f g h i j Jorgensen 1998, sid. 278.
  157. ^ a b Duffett 2018, sid. 117.
  158. ^ Wolfson 2020, sid. 42.
  159. ^ a b Flynn, Recording Sessions 1967–1969: February 19/20 1969.
  160. ^ Wolfson 2020, sid. 39.
  161. ^ Wolfson 2020, sid. 43.
  162. ^ Wolfson 2020, sid. 40.
  163. ^ Wolfson 2020, sid. 47.
  164. ^ a b c Wolfson 2020, sid. 71.
  165. ^ Worth & Tamerius 1988, sid. 415.
  166. ^ a b Wolfson 2020, sid. 72.
  167. ^ a b c Flynn, Recording Sessions 1967–1969: February 20/21 1969.
  168. ^ a b Flynn, Recording Sessions 1967–1969: March 25 1969.
  169. ^ Wolfson 2020, sid. 72–73.
  170. ^ a b c d e f g h i j k l m n o p Brown 2017, sid. 258.
  171. ^ Wolfson 2020, sid. 124–125.
  172. ^ a b c d Wolfson 2020, sid. 126.
  173. ^ Robertson 2004, sid. 64.
  174. ^ a b c Wolfson 2020, sid. 130.
  175. ^ a b Wolfson 2020, sid. 124.
  176. ^ a b c d e f g h i Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 257.
  177. ^ a b Flynn, Recording Sessions 1967–1969: February 21 1969.
  178. ^ Billboard Magazine, Billboard Top LP's, June 14, 1969, s. 86.
  179. ^ Billboard Magazine, Billboard Top LP's, July 26, 1969, s. 66.
  180. ^ a b AllMusic 2012, Awards.
  181. ^ a b c Coryton & Murrells 1990, sid. 236.
  182. ^ a b Billboard, Top Country Albums: From Elvis in Memphis #2.
  183. ^ Worth & Tamerius 1988, sid. 536.
  184. ^ Cashbox, Top 100 Albums, June 7, 1969, s. 41.
  185. ^ Cashbox, Top 100 Albums, July 12, 1969, s. 45.
  186. ^ Eder 2013, sid. 171–172.
  187. ^ a b Guralnick 2000, sid. 340.
  188. ^ Flynn, Discography (1960s): In The Ghetto / Any Day Now 1969.
  189. ^ Billboard, In the Ghetto #3.
  190. ^ Official Charts, Singles Chart: In the Ghetto #2.
  191. ^ Nostalgilistan 1969, In the Ghetto #1.
  192. ^ RIAA, In the Ghetto.
  193. ^ Billboard, Crying in the Chapel #3.
  194. ^ Downey, Albert & Hoffmann 1994, sid. 272.
  195. ^ Billboard, Suspicious Minds #1.
  196. ^ a b Doll 2009, sid. 21.
  197. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 262.
  198. ^ a b c Ponce de Leon 2007, sid. 166.
  199. ^ Billboard, Don't Cry Daddy/Rubberneckin' #6.
  200. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 263.
  201. ^ Billboard, Kentucky Rain #16.
  202. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 267.
  203. ^ Wolfson 2020, sid. 14.
  204. ^ a b c Discogs, From Elvis In Memphis LP, 1969.
  205. ^ Flynn, Discography (1990–1995): From Elvis In Memphis (CD) 1991.
  206. ^ Discogs, From Elvis In Memphis CD, 1991.
  207. ^ a b Flynn, Discography (2000–2004): From Elvis In Memphis - Upgrade (CD) 2000.
  208. ^ Krueger, From Elvis in Memphis – Remastered and bonus, US, 2000.
  209. ^ a b c Flynn, Discography (2009–2010): From Elvis In Memphis (2xCD) Legacy Edition 2009.
  210. ^ a b c Krueger, From Elvis in Memphis – 40th Anniversary Legacy Edition, 2009.
  211. ^ a b c Flynn, FTD Discography (2013–2015): From Elvis In Memphis (2xCD) 2013.
  212. ^ a b c Discogs, From Elvis In Memphis, FTD Records, 2xCD, 2013.
  213. ^ Knopper 1999, sid. 891–892.
  214. ^ a b c d Marsh 1983, sid. 396.
  215. ^ a b c Simpson 2004, sid. 132–133.
  216. ^ Larkin, Colin 2006, sid. 630 (vol. 6).
  217. ^ McGee 2004, sid. 647.
  218. ^ De Sylvia 2006, From Elvis In Memphis.
  219. ^ Loar 2009, From Elvis in Memphis.
  220. ^ Brown 2017, sid. 391–392.
  221. ^ a b Billboard Magazine, Album Reviews, June 7, 1969, s=51.
  222. ^ a b Cashbox, Album Reviews, May 31, 1969, s. 58.
  223. ^ Leigh 2017, sid. 218.
  224. ^ Nash 2003, sid. 251.
  225. ^ Guralnick 1969, sid. 34.
  226. ^ a b Wolfson 2020, sid. 153.
  227. ^ Guralnick 1969, sid. 34–35.
  228. ^ a b High Fidelity 1969, sid. 130.
  229. ^ a b Johnson 1969, sid. 35.
  230. ^ Brown 2017, sid. 258–259.
  231. ^ a b Campbell 1969, sid. 6E.
  232. ^ a b Brown 2017, sid. 259.
  233. ^ a b Trosene 1969, sid. 15 (sektion 2).
  234. ^ a b Talbert 1969, sid. 12C.
  235. ^ a b Kemp 2009, From Elvis in Memphis.
  236. ^ McGee 2004, sid. 649.
  237. ^ Rolling Stone, 2009, #190.
  238. ^ Rolling Stone, 2020/2023, #322.
  239. ^ Discogs, From Elvis In Memphis, CD Remastered, 2000.
  240. ^ Flynn, Recording Sessions 1967–1969: January 15/16 1969.
  241. ^ Flynn, Recording Sessions 1967–1969: January 16 1969.
  242. ^ Flynn, Recording Sessions 1967–1969: January 22 1969.
  243. ^ Flynn, Recording Sessions 1967–1969: January 19 1969.
  244. ^ Flynn, Recording Sessions 1967–1969: May 5 1969.
  245. ^ Flynn, Recording Sessions 1967–1969: May 8 1969.
  246. ^ Ryan, From Elvis in Memphis #5.
  247. ^ Suomenlistalevyt, From Elvis in Memphis #8.
  248. ^ Infodisc, Elvis Presley.
  249. ^ RPM, Top Albums/CDs, July 21, 1969.
  250. ^ Dutch Charts, Elvis Presley – From Elvis in Memphis.
  251. ^ VG Lista, Elvis Presley – From Elvis in Memphis.
  252. ^ a b Nostalgilistan 1969, From Elvis in Memphis #8.
  253. ^ Offizielle Deutsche Charts, From Elvis in Memphis #14.

Källor

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=From_Elvis_in_Memphis&oldid=59056455”