Anna av Bretagne

Anna av Bretagne
Anna av Bretagne
Hertiginna av Bretagne
Regeringstid	9 september 1488 – 9 januari 1514
Kröning	10 februari 1489
Företrädare	Frans II av Bretagne
Efterträdare	Claude av Frankrike
Drottninggemål av Frankrike
Regeringstid	6 december 1491 – 7 april 1498
Kröning	8 februari 1492
Regeringstid	8 januari 1499 – 9 januari 1514
Kröning	18 november 1504
Gemåler	Maximilian I Karl VIII av Frankrike Ludvig XII av Frankrike
Barn	Charles Orlando Dauphin av Frankrike Claude av Frankrike Renée av Frankrike
Ätt	Huset Montfort
Far	Frans II av Bretagne
Mor	Margareta av Foix
Född	25/26 januari 1477 Nantes, Bretagne
Religion	Romersk-katolska kyrkan
Död	9 januari 1514 (36 år) Blois, Frankrike
Begravd	Saint Denis Basilica
Heraldiskt vapen
Monogram

Anna av Bretagne

Anna av Bretagne, född 25 januari 1477 i Nantes, död 9 januari 1514 i Blois, var regerande hertiginna av Bretagne från 1488 till 1514, och Frankrikes drottning 1491-1498 och 1499-1514 som gift med Karl VIII av Frankrike och Ludvig XII av Frankrike.

Anna av Bretagne ärvde det självständiga hertigdömet Bretagne vid sin fars död år 1488. Genom ett äktenskap per ombud med den tysk-romerska kejsaren försökte hon skydda Bretagnes självständighet mot Frankrike. Detta resulterade i att Bretagne invaderades av Frankrike, och Anna tvingades år 1491 gifta sig med Karl VIII. I äktenskapskontraktet lovade Anna att överlåta Bretagne till sin make och sin son med honom, såvida han inte avled före henne utan en gemensam son; i det fallet skulle hon förbinda sig att gifta sig med nästa kung av Frankrike. När Karl VIII faktiskt avled efter ett barnlöst äktenskap, kunde hon återta kontrollen över Bretagne.

I enlighet med äktenskapskontraktet gifte hon sig med nästa kung, Ludvig XII, år 1499, men denna gång behöll hon regeringsmakten över Bretagne och fortsatte att regera det samtidigt som hon var Frankrikes drottning. Anna fick två döttrar med Ludvig men ingen son. Eftersom Frankrike inte hade kvinnlig tronföljd medan Bretagne däremot tillät det, innebar det att Bretagne hade en tronarvinge medan Frankrike inte hade det. Hon försökte se till att Bretagne återigen kunde separeras från Frankrike genom att gifta bort sin dotter med någon annan än Frankrikes tronföljare, men misslyckades till slut med denna strävan, vilket gjorde att Bretagne genom hennes dotters äktenskap slutgiltigt förenades med Frankrike, då både Bretagne och Frankrike slutligen kunde ärvas av en och samma person i form av hennes dotterson.

Biografi

Bretagnes tronarvinge

Anna var äldsta dotter till hertig Frans II av Bretagne och Margareta av Foix (död 1486). Hon hade en fyra år yngre syster, Isabella av Bretagne. Hon uppfostrades av sin guvernant Françoise de Dinan och lärde sig tala och skriva franska och lite latin. Hennes hovpoet Jean Meschinot lärde henne dansa, sjunga och spela musik.

Bretagnes tronföljdslag var vid denna tid komplicerad. Hertigdömet hade kvinnlig arvsrätt, vilket gjorde det möjligt för Anna att efterträda sin far. Men enligt fördraget från 1365 skulle arvsrätten övergå till Johanna av Penthièvres släktgren om dynastins huvudgren saknade manliga arvingar, och grenen Penthièvre sålde år 1480 sin arvsrätt till kungen av Frankrike. Detta gjorde att Bretagne riskerade att inlemmas i Frankrike vid Frans II:s död.

I februari 1486 utropade Frans II sin dotter Anna offentligt till sin tronarvinge och lät hennes arvsrätt godkännas av rådet. Hon var från tidig ålder föremål för en rad olika politiska äktenskapsförslag och trolovningar med syftet att säkra hennes arvsrätt mot Frankrike. Hennes far deltog i det så kallade Galna Kriget mot franska kronan, och tvingades i fredsfördraget i augusti 1488 gå med på att hans döttrar endast skulle få gifta sig med tillstånd från franske kungen.

Hertiginna av Bretagne

Vid faderns död i september 1488 blev Anna vid elva års ålder regerande hertiginna i hertigdömet Bretagne, samt grevinna av Nantes, Montfort och Richmond och vicegrevinna av Limoges. På sin dödsbädd utsåg fadern marskalk Rieux och greve de Commingues till hennes förmyndare, med förhållningsorder att inte agera utan att fråga greve de Dunois om råd. Anna kröntes till hertiginna i Rennes den 10 februari 1489. Hennes syster avled 1490 och hon stod därmed utan arvinge.

Hon gifte sig vid tretton års ålder 19 december 1490 med Maximilian I (tysk-romersk kejsare) i brudgummens frånvaro. Äktenskapet hade arrangerats för att skydda Bretagne från Frankrike med hjälp av kejsarens ätt Habsburg och dess allierade Kastilien och England, men kunde på grund av dåvarande politiska situation inte fylla sitt syfte. Kejsarens släkt Habsburg var just då för upptagen i Ungern för att ägna sig åt Bretagne, och England och Kastilien var inte beredda till strid med Frankrike, och sände endast rent symboliska trupper till stöd.

Äktenskapet ogillades djupt av Frankrike, då Anna inte hade bett om tillstånd för det enligt villkoret i 1488 års fördrag, och Frankrike inte ville se sin fiende kejsaren installerad som hennes medregent i Bretagne. Giftermålet resulterade därför i ett franskt anfall på Bretagne, och våren 1491 omringades och belägrades Bretagnes huvudstad Rennes av franska trupper. Den 15 november tågade fransmännen in i Rennes, där Anna tvingades underteckna ett fredsfördrag, och två dagar senare tvingades hon gå med på att gifta sig med kung Karl VIII av Frankrike, som bröt sin trolovning med Margareta av Österrike.

Karl VIII:s drottning

Den 6 december 1491 gifte sig Anna av Bretagne med Karl VIII av Frankrike i en snabb och enkel ceremoni i Langeais. Vigseln var tekniskt illegal eftersom Anna formellt var gift med Maximilian, och för att Anna och Karl var besläktat i förbjudna led och inte bett om eller beviljats dispens för detta.

Enligt villkoren i äktenskapskontraktet skulle Bretagne tillfalla den part i äktenskapet som avled sist: om Karl VIII avled utan söner, skulle dock Anna gifta sig med hans efterträdare, och därmed ge Frankrike ännu en chans att annektera hertigdömet. Den 8 februari 1492 kröntes Anna till Frankrikes drottning i St Denis, och den 15 februari blev äktenskapet legaliserat av påven sedan denne i utbyte mot ett högt vederlag hade gett paret dispens för släktskapet i förbjudna led, och annullerat Annas första äktenskap.

Karl VIII förbjöd Anna att använda titeln hertiginna av Bretagne och uteslöt henne från en politisk roll i både Bretagne och Frankrike. Under hela deras tid som gifta undertecknades alla dokument gällande regeringsärenden i Bretagne av Karl ensam. Under makens frånvaro i Italien, fungerade hans syster Anne de Beaujeu som hans regent snarare än hans maka.

Hon bodde företrädesvis på slottet i Amboise, Loches och Plessis. Under de första åren beskrivs äktenskapet som lyckligt, och redan efter ett år födde Anna en son och tronarvinge till både Frankrike och Bretagne. Både Anna och hennes svägerska avrådde Karl från hans krigståg till Italien, men han företog det av ambitiösa skäl år 1494. Anna följde honom så långt som till Grenoble, och tillbringade resten av tiden under hans frånvaro i Moulins och Lyon tillsammans med sin svägerska. Sedan deras första son avled vid tre års ålder 1495, försämrades parets relation. Det sades att Karl hade utsatts för dåligt inflytande i Italien, och efter sin hemkomst var han allt oftare otrogen. Anna visade inte öppet missnöje men isolerade sig allt mer på sina rum. Hon insisterade på separata sovrum men var ändå konstant gravid, och förhindrades ofta från att se sina barn. Ingen av de barn paret fick överlevde dock länge, något som tillskrevs Guds straff för deras olagliga äktenskap.

Den 4 april 1498 avled Karl VIII och efterträddes av sin kusin och svåger Ludvig XII av Frankrike, och lämnade Anna som barnlös änka vid 21 års ålder. Enligt villkoren i äktenskapskontraktet, som började gälla tre dagar efter makens död, skulle hon gifta sig med sin makes efterträdare, men denne var redan gift med Jeanne av Frankrike. Anna utnyttjade däremot det andra villkoret i kontraktet, som stadgade att den maka som överlevde längst skulle få behålla Bretagne, och återtog nu direkt kontrollen över hertigdömet. Tre dagar efter kungens död utnämnde hon sin anhängare Philippe de Montauban till sin kansler, Jean de Châlon till generallöjtnant. Hon lämnade Amboise i maj för att fullgöra den franska seden för änkedrottningar att tillbringa en tid i Paris, där hon stannade i Hotel d'Etampes, sammankallade de bretonska ämbetsmännen och gav order om att mynt skulle präglas i hennes namn, och återvände själv till Bretagne i oktober.

Ludvig XII:s drottning

Ludvig XII anhöll genast om annullering av sitt äktenskap, och när hans skilsmässa gick igenom tvingades Anna uppfylla villkoret i sitt första äktenskapskontrakt och gifta sig med Frankrikes nye kung.

Hennes andra äktenskapskontrakt, som undertecknades i Nantes 7 januari 1499, var dock betydligt mer influerat av hennes vilja än det första. Även om hon tvingades erkänna sin make som sin medregent med rätt att regera Bretagne, erkändes hon själv som regerande hertiginna av Bretagne med rätt till denna titel, och hennes make tvingades utfärda varje order han gav i Bretagne under hennes namn. Hon stipulerade också Bretagnes rätt till fortsatt självständighet genom villkoret att deras äldsta son skulle ärva Frankrikes tron, medan deras näst äldsta oavsett kön skulle ärva Bretagne, vilket skulle försäkra Bretagnes självständighet som separat rike även i fortsättningen. Den 18 november 1504 kröntes hon en andra gång till drottning av Frankrike. Makarna fick två döttrar men ingen son.

Under sin andra epok som fransk drottning levde Anna främst i slottet i Blois. Denna gång framhävde hon sin självständiga ställning som hertiginna av Bretagne under sin tid som drottning. Hon höll sig underrättad om Bretagnes affärer, hon lät uppföra en gravvård över sina föräldrar, och försvarade kraftfullt Bretagnes rättigheter mot franska kronan och sin make kungen. I Frankrike upplevdes hon också mer som Bretagnes hertiginna än som Frankrikes drottning, och det noteras att entusiasmen över hennes kröning i Paris var begränsad.

Hon arrangerade år 1501 en förlovning mellan sin dotter, Bretagnes tronarvinge Claude, och Karl av Österrike för att säkra Bretagnes självständighet mot Frankrike. Mellan juni och september 1505 gjorde Anna en demonstrativ rundtur i hertigdömet Bretagne. Officiellt var det en pilgrimsfärd till tacksägelse för hennes makes tillfriskande från en svår sjukdom, men i praktiken en akt för att demonstrera hennes roll som hertigdömets härskare och försvarare mot Frankrike. När det blev troligt att Anna aldrig skulle få en son och Bretagne alltså skulle ärvas av hennes dotter och gå förlorat för Frankrike (som inte hade kvinnlig arvsrätt), bröt Ludvig XII trolovningen och arrangerade i stället en förlovning mellan Claude och den franske tronarvingen Frans. Trolovningen ägde rum år 1506. Anna vägrade till sin död att godkänna denna trolovning och acceptera upplösningen av den första. Efter trolovningsceremonin gjorde hon ännu ett besök i Bretagne, som varade så länge att det väckte uppseende och markerade hennes missnöje.

Ludvig XII behandlade henne med respekt och var noga med att andra skulle göra det, lade sig aldrig i styrelsen av Bretagne, var såvitt det är känt inte otrogen mot henne och försvarade hennes inflytande med att säga att en kysk kvinna förtjänade sin belöning. Hon lade sig mindre i styrelsen av Frankrike; hon ogillade makens italienska krig, men protesterade aldrig mot dem. På grund av sin starka religiositet försökte hon dock ingripa under kungens konflikt med påven och uppmana honom att underkasta sig denna. Det franska hovet var under Ludvig XII:s regeringstid i huvudsak indelade i två fraktioner under kungen: drottningens parti, bestående av hennes bretagnare, som stödde Claudes trolovning med någon annan än den franska tronföljaren; och det franska partiet, bestående av tronföljarens mor Louise av Savojen, som stödde Claudes trolovning med tronföljaren. Under kungens sjukdom 1503 utspelades en incident som sedan blev en skandal. När det rådde oro att kungen skulle dö, lät Anna lasta båtar fulla med sin egendom och ge order om att de skulle evakueras till Nantes i Bretagne via Loire. Marskalk de Gie lät då sätta hennes dotter under bevakning och stoppa båtarna. Anna svarade med att ge order om arresteringen av Gie. Marskalk de Gie släpptes ur fängelset efter kungens tillfriskande, men det hela blev en skandal som karikerades i skolpjäser över hela Frankrike.

Anna av Bretagne beskrivs som intelligent, stolt och arrogant. Hon var mager och medellång och ska ha rört sig och agerat med en bestämdhet som fick henne att verka längre och gjorde ett respektingivande intryck. Medan hon under sitt första äktenskap hade beskrivits som reserverad och tillbakadragen, beskrevs hon under det andra som dominant och självsäker. Till utseendet ska hon vid sitt första bröllop ha varit en rosenkindad frisk ung flicka, men vid sitt andra bröllop beskrivs hon som blek och sliten av sina många graviditeter. Bevarandet av Bretagnes självständighet från Frankrike ska ha varit hennes livsmål, men hon intresserade sig också mycket för konst. Hon var den första drottning av Frankrike som räknas som konstmecenat. Hon uppskattade den italienska renässansens kultur och agerade som mecenat för humanisten Publio Fausto Andrelini, historikern Jean Lemaire de Belges, och poeten Jean Marot, och musikerna Johannes Ockeghem, Antoine de Févin, Loyset Compère och Jean Mouton. Hon utökade sitt hov betydligt från tidigare drottningar. Hon hade hundra hovmän från Bretagne i sin tjänst, och hennes hovhållning blev stilbildande för franska drottningar. Hon anges av Brantome ha varit den första franska drottning som samlade ett stort antal adliga hovfröknar vid sitt hov som en slags skola för flickor: under sträng övervakning av guvernanter fick de lära sig världsvana för att sedan få ett äktenskap arrangerat; ur dessa valdes till exempel Anne de Foix ut att gifta sig med kungen av Ungern och Germaine de Foix att gifta sig med kungen av Aragonien.

Annas hälsa försvagades av många graviditeter och missfall. I sitt testamente föreskrev hon att Bretagne skulle ärvas av hennes andra dotter Renée. Hennes make bröt dock mot testamentet, utsåg hennes äldsta dotter Claude till hertiginna och gifte bort henne med Frankrikes tronarvinge, vilket gjorde att situationen år 1515 återigen blev densamma som vid Annas äktenskap 1499. Hennes begravning kom att bli stilbildande för alla franska drottningar fram till franska revolutionen.

Barn

Inom 1:a äktenskapet

1. Charles-Orland (1492–1495)
2. Charles (1496–1496)
3. François (1497–1498)
4. Anne (1498–1498)

Inom 2:a äktenskapet

1. Claude av Frankrike (1499–1524; gift med Frans I av Frankrike)
2. Renée (1510–1575; gift med Ercole II d'Este)

Referenser

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

• [1] De La Warr, C. (1906). A Twice Crowned Queen: Anne of Brittany. Storbritannien: E. Nash. s.

Bilder & media