Abolitionism

En av de viktigaste bilderna för den tidiga abolitioniströrelsen i Storbritannien; Am I Not a Man and a Brother?.

Anti-Slavery Society. Konferens i London 1840. Målning av Benjamin Robert Haydon.

Tre framstående amerikanska abolitionister; från vänster: George Thompson, William Lloyd Garrison och Wendell Phillips.

Abolitionismen är en åskådning enligt vilken slaveriet bör motarbetas/avskaffas. Denna åskning kan ha religiösa, sociala eller moraliska skäl. Som rörelse har den definierats ha startat efter det amerikanska frihetskrigets slut 1783 och slutat cirka 1888.

Termen associeras historiskt med kampen mot slaveriet i USA, men abolitionisterna arbetade mot slaveriet över hela världen. Den moderna abolitionismens ursprung låg i Europa och USA, men när slaveriet hade avskaffats i de europeiska kolonierna och USA under 1800-talet, fortsatte kampanjen internationellt mot slaveriet även i andra delar av världen; slaveriet avskaffades sist i Mellanöstern, där den slutligen förbjöds på arabiska halvön i mitten av 1900-talet. De sista fem länderna som förbjöd slaveriet var Saudiarabien (1962), Jemen (1962), Dubai (1963), Oman (1970) och Mauretanien (1981).

Termen har också (inte minst i det engelska språket, baserat på ordet abolish, 'avskaffa') använts för att beteckna motstånd mot olika fenomen som har kallats modernt slaveri, som fängelsestraff, djurhållning, reglerad prostitution eller prostitution som sådant (som via svenska modellen kring prostitution, ibland beskrivet som neo-abolitionism). Abolitionister yrkar på att kämpa för avskaffandet av vad de anser vara bestående missförhållanden i lag eller sed. Ordet abolition innebär att efterskänka ett straff innan en dom är avkunnad.

Historik

1700-talet: nationella organisationer

Den moderna abolitionismen har sitt ursprung i Frankrike och Storbritannien vid 1700-talets slut. I Frankrike bildades abolitionistföreningen Société des amis des Noirs för att verka mot slaveriet i upplysningens anda, och slaveriet i de franska kolonierna avskaffades under franska revolutionen; abolitionismen i Frankrike kom dock inte att bli bestående, och slaveriet återinfördes av Napoleon. Den brittiska abolitionismen kom att bli en permanent rörelse, och utvecklas till en internationell rörelse.

1800-talet: nationella organisationer samarbetar

Den brittiska föreningen Society for Effecting the Abolition of the Slave Trade grundades 1787 och hade som mål att arbeta mot den brittiska slavhandeln. När detta mål uppnåddes 1807 (samma år som USA förbjöd import av slavar), omorganiserade den sig i Anti-Slavery Society för att avskaffa det brittiska slaveriet. När även detta mål hade uppnåtts, omorganiserade det sig 1839 i Anti-Slavery International, som verkade för att avskaffa slaveriet globalt. Denna organiserade 1840 sitt bildandet världens första internationella abolitionistkonferens, World Anti-Slavery Convention, och fick i efterhand allt större internationellt inflytande. Under 1800-talet upphörde slaveri och slavhandel i hela Västvärlden, med Kuba och Brasilien som de två sista länderna (1880–1886 respektive 1883–1888). 1838 förbjöds slaveriet i Brittiska Västindien, tio år senare även i franska besittningar i Västindien.

Anti-Slavery International organiserade år 1888 Brussels Anti-Slavery Conference. Denna arbetade fram Brussels Conference Act of 1890, ett internationellt avtal som signerades av sjutton länder. Detta avtal resulterade i att all öppen slavhandel förbjöds i de västerländska kolonialväldena. Efter detta förekom slavhandel mest i den muslimska världen, som den internationella abolitioniströrelsen nu riktade sig mot. Brussels Conference Act of 1890 kompletterades med Convention of Saint-Germain-en-Laye 1919, som syftade till att totalförbjuda alla former av slaveri och all slavhandel på land och till sjöss.

1900-talet: internationella myndigheter

Convention of Saint-Germain-en-Laye 1919 kompletterades i sin tur av 1926 Slavery Convention, som introducerades av Nationernas förbund efter en utredning av Temporary Slavery Commission och som främst syftade till att tvinga varje stat att aktivt bekämpa och fullfölja de tidigare förbuden mot alla former av slaveri och slavhandel. Traktatet riktade sig vid denna tid främst mot den då pågående slavhandeln på Arabiska halvön, och utgjorde incitament för britterna att slutgiltigt säkerställa att inga former av slaveri längre förekom någonstans i det brittiska imperiet eller i de brittiska protektoraten.

Dessa principer fick ytterligare stöd då slaveri förklarades som ett brott mot de mänskliga rättigheterna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948, och kompletterades i Supplementary Convention on the Abolition of Slavery 1956. Det var genom brittiska påtryckningar som de arabiska länderna förbjöd slaveri och slavhandel efter andra världskriget. De sista fem länderna som förbjöd slaveri var nationer i den muslimska världen: Saudiarabien och Jemen 1962, Dubai 1963, Oman 1970 och Mauretanien 1981. I åtminstone det sistnämnda landet förekommer dock i praktiken fortfarand slaveri eller slavliknande arbetsvillkor, och även i Libyen har förekomsten av rent slaveri uppdagats.

Kamp mot människohandel

Flera länder, inklusive Libyen, har på senare år fungerat som mellanled i oreglerad migration från länder söder om Sahara till Europa. Utnyttjande av migranter har i många fall klassats som människohandel och beskrivits som ett "modernt slaveri".

Efter avskaffandet av det traditionella slaveriet i slutet av 1800-talet samlade problematiken kring människohandel och arbetskraftsutnyttjande de dåvarande abolitionisterna i bland annat USA, aktivister som istället kunde rikta sitt fokus mot nya orättvisor. Den amerikanska historikern Eva Payne har i boken Empire of Purity (Cambridge University Press, 2025) beskrivit hur USA:s puritanska arv gjorde kampen mot sexuell omoral starkare i landet när det kunde använda liknelsen med slavhandel som argument från 1880-talet. Detta inkluderade ett motstånd mot alla former av prostitution, vilka ofta jämställdes med människohandel/slaveri. Medierapporter om utnyttjande av vita/europeiska kvinnor i prostitution i sydligare länder – definierat som del av "vit slavhandel".

Aktivismen emot prostitution, oavsett orsak, definierades under 1900-talet ofta som en form av abolitionism. Den version av aktivismen som använt kriminalisering av sexköpare som medel för att avskaffa prostitution (se svenska modellen kring prostitution) har åtminstone på engelska beskrivits som neo-abolitionister. 1949/1950 lyftes prostitution som ett samhällsproblem att bekämpa via FN:s konvention för bekämpande och avskaffande av människohandel och utnyttjande av andra vid prostitution. Detta har senare kompletterats av "Palermoprotokollet" (2000) och Europaparlamentets uppmaning 2023 till medlemsländerna att införa ett förbud mot köp av sexuella tjänster, som del av kampen emot människohandel. I Palermoprotokollet har skrivningarna gjorts så otydliga att ansvaret för att definiera vad som kan klassas som samtycke, frigörelse och förtryck i praktiken kan baseras på aktivism hos de lokala civilsamhällesorganisationerna samt redan existerande lagar i de olika länderna.

Efter land

USA

Ursprungligen definierades abolitionisterna som de som ivrade för slaveriets avskaffande. Denna rörelse utgick från kväkarna, och redan före frihetskrigets slut hade åtskilliga sällskap, särskilt i Pennsylvania, bildats med detta mål. Vid den stora kompromiss, då unionsförfattningen kom till stånd (1787–1789), kunde emellertid slaveriets bekämpare inte genomdriva mer än att slavhandelns obestridda fortvaro begränsades till 1807. Då genomdrevs ett förbud mot import av slavar till landet, och slaveriet avskaffades i Nordvästterritoriet (norr om Ohiofloden). Mellan 1777 och 1804 hade alla delstater norr om Maryland avskaffat slaveriet i lag.

En petition från pennsylvaniska abolitionssällskapet, vars president var Benjamin Franklin, inlämnades 1790 till kongressen, men föranledde där endast den förklaringen, att kongressen ej ägde befogenhet att befatta sig med slaveriet inom de särskilda staterna. Man väntade dåförtiden allmänt att slaveriet småningom skulle försvinna av sig självt, men i stället fick det efter Eli Whitneys uppfinning av bomullsrensningsmaskinen och bomullsodlingens därpå följande storartade uppsving en allt större utbredning och ekonomisk betydelse i sydstaterna och började där betraktas som en för samhällets bestånd nödvändig institution. Genom Missourikompromissen (1820) förbjöds det i de delar av det före detta Louisianaterritoriet som låg norr om 36° 30'.

I början av 1800-talet etablerades, med hjälp av slavarbete, en lönsam plantageverksamhet baserad på bomullsodling. Inom kort var denna den viktigaste delen av ekonomin i de elva amerikanska sydstaterna.

Ny fart fick abolitioniströrelsen, då William Lloyd Garrison 1831 grundade veckoskriften The Liberator. I de nordliga staterna började en häftig agitation mot slaveriet, med grund i att sydstaterna inte kunde förmås att avskaffa slaveriet med enkel övertalning. År 1833 hölls i Philadelphia den första stora abolitionistkongressen, ur vilken framgick Amerikanska antislaverisällskapet. Utom genom agitation i tal och skrift – varvid William Lloyd Garrison, William Ellery Channing, Wendell Phillips och Theodore Parker var verksammast – sökte sällskapet nå sitt mål genom en mängd petitioner till kongressen, där John Quincy Adams förde dess talan. Häftigast blev striden, sedan en strängare lag om förrymda slavars utlämning antagits 1850 och Missouri-kompromissen upphävts genom Kansas-Nebraskalagen 1854. Störst spridning och inflytande av denna tids abolitionistlitteratur fick Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga(1852).

Abolitionisterna uppträdde nu som ett särskilt politiskt parti, med slavarnas befrielse som uteslutande mål, även om unionen därvid skulle upplösas. Därigenom skilde de sig från Abraham Lincoln, William H. Seward och det 1856 bildade republikanska partiets moderata element, vilka önskade unionens bevarande och slavfrågans lösning på strängt laglig väg. Sedan Lincolns val till president (1860) förmått sydstaterna att utgå ur unionen och bragt inbördeskriget till utbrott, löstes slavfrågan genom detta stora krig (1861–1865).

Abolitionisterna, som under kriget med otålighet sett Lincolns försiktiga politik, upphörde efter dess slut att utgöra ett politiskt parti. Däremot fortsatte rasproblematiken i det amerikanska samhället

Se även

• Antislaveri-konferensen i Bryssel
• Anti-Slavery International

Referenser

Allmänna källor

• Abolitionister i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)

Vidare läsning

• Alexander, George William (1840). Några ord om slafhandeln och slafveriet, tillegnade svenska folket.. Stockholm. Libris 1715246. https://runeberg.org/gwanoos/